Natten var mörk och regntung, och klockan gick mot midnatt när Pia Sundhage hoppade, dansade, kramade, skrek och skrattade sig runt Arbetarstadion sen den fenomenala målvakten Hope Solo gjort ytterligare en av många sanslöst svåra räddningar och den amerikanska 1- 0-
segern över Brasilien var klar.
Det var underbart att se.
Här var en svenska som inte svek utan tvärtom gick rakt igenom detta OS full av övertygelse om sin fotbollsfilosofi och med en obändig tro på sina spelare.
Pia Sundhage är nu unik, ingen annan svensk förbundskapten har (åtminstone inte i modern tid) vunnit en så här stor titel. För att inte tala om sättet hon gjorde det på.
Hon fick några månader på sig.
Hon fick en tuff beställning: OS-guld eller sparken.
Hon fick en katastrofal start på OS, förlust mot Norge.
Men i går genomförde USA:s damfotbollslandslag en sorts bragd när det slog Brasilien med 1- 0 på övertid i OS-finalen.

Ett smart, lagsolidariskt och tålmodigt USA

Det fanns stunder på Arbetarstadion i Peking i går när det kändes som om Brasilien skulle kunna vinna ganska lätt med 3- 0 eller mer, men ett mycket smart, lagsolidariskt och tålmodigt USA kunde till slut och på övertid manövrera ut Brasilien som ju längre matchen gick tappade allt spel och förlitade sig på att världens bästa spelare från Umeå, Marta, skulle kunna avgöra.
Rättvist? Ja, givetvis.
Målvakten (Hope Solo) är en del av laget och precis som det aldrig kommer att stå att Sverige fick en guldmedalj i OS den 21 augusti 2008 kommer det inte att stå att Brasilien hade tusen hörnor mot en och ett bollinnehav härifrån till Hongkong.
Det hade monsunregnat större delen av dan, Tyskland och Japan spelade bronsmatch (2- 1 till Tyskland) och när väl matchen mellan USA och Brasilien började var planen tungsprungen, blöt och lerig.
Jag trodde att brassorna med sin teknik skulle dra nytta av vädret för amerikanskorna såg verkligen tunga, trötta och orörliga ut.
0- 0 vid full tid och USA stod därefter för en ganska härlig cynisk kampfotboll där allt handlade om att rensa, försöka hålla i bollen på mittfältet och slå långa passningar till den ständigt springande Amy Rodriguez, ensam på topp.
Det var också Rodriguez som, väldigt starkt, höll undan brasilianska försvarare och slog fram bollen som Carli Lloyd sköt i mål med ett snyggt och distinkt skott.

Pia charmade oss med sin sång

Brassorna borde, kunde och skulle kvittera, men de amerikanska mittbackarna Christie Rampone och Kate Markgraf var suveränt hårdföra och det var amerikansk vinnarmentalitet av gammalt härligt märke som gjorde att Lloyd, när tiden rann i väg för brassorna, hade en boll i stolpen och inhopparen Natasha Kai missade öppet mål.
Sundhage pratade i förväg om att USA aldrig skulle hamna i en-mot-en-situationer mot Marta och det var fascinerande att se hur de amerikanska spelarna täckte upp för varandra (ibland var de till och med tre) när Marta hade bollen.
Efteråt charmade Pia Sundhage mediaugglorna med att både sjunga och entusiastiskt och roligt gå igenom sin fotbollsfilosofi.
Ord och fraser som "njuta av ögonblicket", "hitta fotbollens rytm", "lita på varandra", "våga ta risker", flög genom luften och så berättade hon om hur hon fick heta Pelle när hon var sex år och spelade fotboll, för tjejer fick inte spela fotboll.
På Bråstedts fråga i mixade zonen, om vad hon längtade efter mest, svarade hon:
- Du, en öl.
Jag tror aldrig dagen kommer då Lars Lagerbäck sjunger offentligt på en guldpresskonferens och dessutom öppet erkänner att han vill ha en öl.
- She's just great, sa George Vecsey, krönikör på New York Times.
Pia - som reser dit fotbollen tar henne - har hittills bott i Los Angeles men ska förmodligen flytta till ostkusten nu när hon har kvar sitt jobb ("Vi släpper henne aldrig", sa lagkaptenen Christie Rampone). Pia sa häromdan:
- När den nya damligan drar i gång kommer dom flesta lagen att finnas på ostkusten, så det blir en ny erfarenhet för mig, att åka och titta på klubbfotboll.
Pia Sundhage i Los Angeles och New York - det är som en dröm.

Det blir Sveriges enda i detta OS

Jag har levt på tinnitusens gräns, jag såg AC/DC och Ted Nugent på 70-talet och kom därifrån med både livet och trumhinnorna i behåll. New York Dolls på Berns i Stockholm i fjol var inte heller att leka med (det var så kinderna fladdrade), men volymen på utomhusarenorna här går utanpå allt: den tjuter i öronen och gnisslar i kindtänderna, och det var inte bara när de idiotiska maskotarna dansade i halvtid till nån vedervärdig kinesisk flickpop - när två speakers på olika språk skulle meddela byten och varningar kändes det som domedagstal av Gud.
Pia Sundhage får ingen guldmedalj. Medaljer är enbart för spelarna.
Men i mitt hjärta och i min fantasi tog Pia Sundhage en svensk guldmedalj i går. Det blir den enda i detta OS.