Det finns säkert en och annan - de flesta av dem heter Hans Falk och är förbundskapten - som nu sträcker på sig och säger:
- Vad var det jag sa? Det här har jag sagt länge, jag har varnat för Gustav Larsson.
Det är säkert så, men för en stor och lallande allmänhet är Gustav Larsson en lika stor (kanske ännu större) sensation i svensk OS-historia som Emma Johansson.

Omöjligt att följa

Ett tempolopp i cykel är lika omöjligt att följa som gammaldags skidåkning.
Cyklisterna åker ut, en och en, och slåss mot sig själva och klockan; klassiska termer som utbrytning och klungspurt finns inte, det handlar bara om att trampa och uthärda smärtan.
- Ingen förstår hur jag har lidit, sa Gustav Larsson.
Precis som det inte alls skulle handla om Emma Johansson i söndags skulle det inte alls handla om Gustav Larsson i går. Tysken Stefan Schumacher och schweizaren Fabian Cancellara var favoriterna, och det fanns ytterligare en handfull namn - men ingenstans stod det nåt om Gustav Larsson.
Eftersom en cyklist ofta och gärna söker smärtan gick Gustav Larsson ut - STENHÅRT.
- Jag gav allt. Precis allt. Medalj är inget man snackar om i förväg, men jag har själv vetat vilken kapacitet jag har så jag bestämde mig för ge hundra procent direkt, då kan det lika gärna gå åt helvete.

Muren fascinerar

Jag måste bara säga att jag inte kan sluta fascineras av och tycka om - kanske till och med älska - den där förbannade kinesiska muren.
Stigningen upp till Juyongguan, där både Emma Johansson och Gustav Larsson körde i går, är så brant att den ganska skraltiga mediabussen några gånger fick gå längst ut i högerfilen för att flämta innan den tog oss till en av de många träffpunkterna för kinesiska muren.
Det var smogkarneval i Peking, men uppe vid muren var det visserligen plågsamt hett och påträngande fuktigt, men himlen var klar och man kunde ana en sol.
Det är så vackert.
Där Peking och motorvägarna är smutsigt slitna och fantasilösa är det som att komma till en tropiskt grön djungel att gå ut i Juyongguan och samtidigt känna vingslagen, se trollsländorna och fjärilarna och höra ljudmattan från fåglar och syrsor.
Och så då stå på och se längs detta mirakel till vindlande svindlande byggnadsverk som är en mur som aldrig tar slut.
Jag tror inte att Gustav Larsson tänkte så mycket på det, i hans fall gäller det bara att tugga asfalt och - jag är glad att jag slapp cykla i backarna.

Man talar inte högt om cykel

Sverige har nu två helt oväntade silvermedaljer, och det är kanske en händelse som ser ut som en tanke att medaljerna plockats i - cykel.
Det är ingen okontroversiell sport.
Dopingen har gått som en lieman genom både svensk och internationell cykelsport de senaste tio- femton åren.
De gamla svenska cykeltraditionerna, med Fåglum-stallet och Bernt Johansson (guld i Montreal-OS 1976), är inte direkt fläckade av dagens dopinggalopp men cykel är inte nåt man talar högt om, bara när det handlar om att fördöma och håna.
Både Hans Falk och Larssons flickvän, Veronica Andréasson, var i går snabba med att förekomma dopingspöket genom att visa glädje och entusiasm över att man kan nå framgångar i cykel utan att dopa sig.
Jag förutsätter att det är så.
I söndags slog Emma Johansson igenom, i dag är det Gustav Larssons tur. Han har ingen aning om vad som väntar honom.
Emma sa i måndags att uppståndelsen bara var positiv och rolig, men i går - efter ett sällsynt tempofattigt tempolopp - kände hon mest bara lättnad över att OS var över för den här gången och sa:
- Man kan inte föreställa sig hur det är att gå från att vara helt okänd och plötsligt bli en som alla vill ha. Det har varit telefon, sms, tidningar, radio, tv, min hemsida har kraschat, det är klart att sånt påverkar en även om man inte vill.

Han ljuger så bra

I dag landar Susanna Kallur. Hon kan också berätta en del om hur det är att slå igenom, även om det tog mer än en natt för henne att göra det.
Jag förväntar mig ingen medalj av Sanna, jag är glad om hon går till final och får vara frisk. Men å andra sidan: de medaljer som Sverige tagit hittills har inte alls varit förväntade, så - vem vet?
Så har sa förresten Gustav Larsson, OS-medaljör i Peking 2008, om sitt silverlopp:
- Det var en plåga från hundra meter och framåt. Jag skulle aldrig vilja göra om det här loppet. Aldrig!
Gustav Larsson ljuger så bra. Han gör gärna om det, han njöt av varje meter. En OS-medalj är smärtans belöning.

OLSSONS OS-TOPP

1) Gustav Larsson
Förklaring onödig.

2) Michael Phelps
Ska den simmande maskinen börja hacka i rekordjakten? Fem av åtta guld är hemma, och han har nu tagit elva OS-medaljer och är störst genom tiderna. Men börjar han inte se lite sliten ut? Lite...?

3) Mark Spitz
Phelps försöker slå Mark Spitz sjumedaljsrekord från OS 1972 och jag älskar att den nu 58-årige Spitz är härligt tyken i en AFP-intervju: "Hade 50 fritt funnits på min tid hade jag tagit åtta medaljer."

4) Emma Samuelsson
Kom till OS på ett wild card men fäktade sig ända fram till kvartsfinal där världsettan Britta Heideman, Tyskland, blev för svår. Emma sa: "Det är här (i världstoppen) jag hör hemma".

5) Robban Andersson
Den förre sångaren i Pinks har länge varit en synnerligen suverän friidrottsfotograf, men det är som om han gått in i andra andningen i uppladdningen inför OS. Underbara, personliga bilder varje dag.

Inte ens nära
Kinesisk polis kastade en engelsk tv-man i fängelse för att han rapporterade om en Tibet-demonstration. Det var femte gången en journalist stoppades i sin yrkesutövning under OS.