I normala fall skulle Carolina Klüft ha varit chanslös i en längdfinal i OS, men när flera av favoriterna inte var med (Ludmila Blonska dopade bort sig, Naida Gomes hoppade bort sig i kvalet) fanns det åtminstone en hygglig chans.
Carolina Klüft slog till med 6,49 som bäst och hennes OS tog slut efter tre hopp.

IOK gör vågen

Det är en sak om Carolina Klüft vill bort från tävlingshetsen och bara hoppa för det är kul, det är en helt annan sak om IOK ska bekosta denna lilla hobby.
- Jag är besviken, men livet tar inte slut för det här, sa hon.
Jag vet inte, jag fick en känsla av att Carolina Klüft var lättad.
IOK står upp och gör vågen över denna inställning.
Men om inte Carolina Klüft orkar eller vill tävla på toppnivå ska hon lägga av, och SOK får börja behandla henne som alla andra och inte den superstjärna hon var som sjukampare.
Vi är ett litet land och ska helst stå med mössan i hand i den stora dumma världen.
Det är ju så man säger, att Sverige är ett litet land och att vi därför ska vara glada för att komma fram och inte har rätt att förhäva oss.

Titta på Jamaica

Jamaica har i runda slängar 2700000 invånare. Sverige har 9113000.
Kungen i detta mästerskap, Usain Bolt, kommer från Jamaica.
Landet som är känt för sina bananer och sin ganja, sin rastafari och tillbakalutenhet, Lee "Scratch" Perry och Bob Marley, sina rude boys och sound systems krossar motståndet på sprintdistanserna och är plötsligt en sensation, en glad överraskning och kanske också ett föredöme för hela idrottsvärlden.
Bolt är den som lyft OS och som - om han nu är ren - kan lyfta friidrottens anseende från botten av det stinkande träsk vi kallar doping.

Det handlar om förutsättningar

Och han är inte ensam: Asafa Powell är jamaican och trion i topp på damernas 100 meter, Shelly-Ann Fraser, Sherone Simpson och Kerron Stewart, kommer alla från Jamaica.
Jamaica är mindre än Småland.
Jag kommer aldrig att köpa "Sverige-är-ett-litet-land"-förklaringarna till varför vi nu gjort ett dåligt OS.
Det handlar om andra saker.
Det handlar om förutsättningar, var man kommer ifrån och hur hett man verkligen vill vinna.
Så här har Stefan Lindeberg, ordförande i SOK, sagt:
- Vårt långsiktiga mål är inte att samla medaljer utan att bejaka utmaningar.
Om det verkligen är det SOK vill behöver man aldrig hoppas på medaljer eller sätta upp medaljmål inför varje OS. Låt alla vara turister i den olympiska tillvaron.

Vi är ju bäst...

I Kina har vinnarmentaliteten svept över nationen och man har piskat, krävt och drivit fram idrottsmän och -kvinnor som nästan maskinmässigt plöjt OS-programmet och samlat så mycket guld att Kina trumfar igenom en självkänsla och en nationell stolthet som resulterar i: "Haha, titta på oss, vi är bäst!".
I Sverige ska vi inte vara bäst, vi ska bejaka utmaningar, och lägga ribban i höjd med de sämsta, inte med de bästa - det är bara att fråga vilken lärare som helst.
Kina har fått kritik för att fullständigt ohämmat fylla tv och tidningar med sina inhemska idrottare, men vi är inte bättre själva.
Vi bygger upp svenskar som vore de världens nionde underverk, eller åtminstone Usain Bolt, och sen missar de final eller blir sist i allt de ställer upp i. Klüft blev visserligen inte sist utan nia, men det finns gradskillnader i helvetet också.

Idrott är enklast i världen - ibland

Från alla mixade zoner, tv-klipp, "flash quotes" och intervjuer har jag fastnat för vad handbollsspelaren Johanna Ahlm sa efter förlusten, 19-20, mot Kina, jag ser det som själva nyckeln till varför Sverige är så dåligt i år. Så här sa Johanna:
- Det känns så jävla surt. Vi är bättre än Kina.
Vi är bättre än Kina. Kanske det, men Kina vann.
Ibland är idrott enklast i världen.
Vi vet i förväg, nästan alltid, att vi egentligen är bättre eller bäst på precis allting, men det är innan vi ställs mot spelare eller konkurrenter som har en helt annan uppväxt, en annan inställning och en helt annan hänsynslöshet i vinnarviljan.
När vi lekt klart hemma - och alla ska förstås få vara med! - ska vi plötsligt ut och möta elaka, tuffa och sluga motståndare som tar en utvisning för laget eller är beredda att tänja på reglerna tillräckligt mycket för att vinna och står sen och tar emot världens jubel medan vi lämnar in en protest.

Vi har ju producerat Zlatan...

När vi ställs inför de riktigt stora personligheterna och stjärnorna är det som om de verkligen tävlar för en annan galax.
Vi kan också producera den sortens vinnarskitstövlar, men det är i lagidrotter.
Zlatan Ibrahimovic, Fredrik Ljungberg - kanske till och med Henrik Larsson - har varit med så länge att de vet vad som krävs. Samma gäller Peter Forsberg i hockey, Mattias Norström och Tomas Holmström och en hel generation handbollsspelare som aldrig vek ner sig utan skitiga, fula och elaka åtminstone såg till att vinna och spöa skiten ur motståndarna innan de krökade ner sig.
För att inte tala om Jan-Ove Waldner och Jörgen Persson från det lilla landet som kunde och kan slå kineser från miljardlandet.

Cykelmedaljerna känns länge sen

Det går så fort i ett OS och plötsligt känns allting så längesen.
Regnet vräkte ner, hett och häftigt, och vattnet sprutade kring cykeldäcken när Emma Johansson tog en silvermedalj vid den mäktiga kinesiska muren, och jag har nästan glömt hur det gick till; jag minns upphetsningen - silver! redan! åh, var härligt! - men kan nu inte riktigt redogöra för om det var en sån bragd som vi tyckte då.
Men där förhandstippade guldfavoriter försvann var både Emma Johansson och Gustav Larsson just de fräcka överraskningar som gör OS ganska förträffligt.
Ara Abrahamian stod för en protest som uppmärksammades i hela världen när han släppte sin bronsmedalj och gick ner från podiet.
Det var modigt gjort. Så bara gör man inte i den allt finare, uppblåsta och ibland vämjeliga OS-familjen med sina unkna traditioner och hyckleri.
Men nu måste Sverige - och Ara Abrahamian! - följa upp protesten.
Nu måste det svenska brottningsförbundet jobba hårt, aggressivt och ilsket för att rensa i de fullständigt obegripliga regler som håller på att döda brottningen.
Gör man inte det kommer Ara Abrahamian att framstå som ytterligare en bortskämd svensk som egentligen var bäst om man inte räknar motståndarna.

Beklämmande att se Dahlby

Skytten Håkan Dahlby är också ett exempel. Jag älskade verkligen hans kaxiga och frimodiga uttalanden i förväg, men det var nästan beklämmande att se honom skjuta bort sig och efteråt vända ut och in på sitt liv som om det vore en offentlig misär, för att nu citera "Om en hund mådde så här", en gammal Wilmer X-klassiker.
Det är kanske orättvist att jämföra olika uppväxtförhållanden, att jämföra till exempel Martas liv med en bortskämd svensk damfotbollsspelares.
Marta växte upp i extrem fattigdom i Brasilien, bodde med familj i ett rum med jordgolv och pryglades av både mamma och storebror för att hon ville spela fotboll.
Pia Sundhage, som tog guld med USA, kan också berätta om en svensk verklighet där kvinnor som ville spela fotboll hånades och att hon faktiskt fick förnedra sig, och kalla sig Pelle och låtsas vara kille, för att få spela.
Marta är världens bästa, men laget vann inte. Pia Sundhage vet en del om lag och lagbyggen och tog sin revansch på hånarna och de som en gång fördömde.

Bindra är en anti-Marta

Men det är inte hela sanningen.
Det finns lika många indier som kineser men när gevärsskytten Abhinar Bindra tog guld i skytte var det Indiens första OS-guld - storleken har alltså ingen betydelse.
Bindra, 25, är en anti-Marta vad gäller uppväxt. Hans pappa är en av Indiens rikaste och byggde en luftkonditionerad skyttebana åt sonen, som dessutom fick ett företag (nåt med datorspel) och själv är en av Indiens rikaste män just nu.
Michael Phelps tog sina åtta guld och jag kan se prestationen i att genomföra det fullt ut, även om det känns som om det är antalet mer eller mindre konstruerade grenar som gjorde det möjligt för honom att slå Mark Spitz rekord från 1972.
Men jag vet inte vad som ska hända med Kina.
OS i Peking 2008 är fullt i klass med OS i Sydney 2000 vad gäller organisation. Att Sydney är en helt annan stad än Peking är en helt annan sak.
Bussar går och kommer i tid, det är fantastisk uppkoppling överallt från presscentrum till läktare och Starbucks, enormt god mat och - mycket mer än så behöver inte vi.
Alla hotbilder om miljö, smog och oartiga kineser visade sig vara fria fantasier.

Jag kan kräkas på vissa hyllningar

Smogen var fukt - ungefär samma sorts kondens som när ni duschar varmt och badrumsspegeln immar igen, charmkurserna lyckades till en del och under OS kändes Kina som ett föregångsland vad gäller miljön.
Men mycket är påtvingat: bara hälften av bilarna finns på gatorna och arbetare går utan lön när fabriker och byggen står stilla.
Dagens makthavare agerar på samma sätt som när Mao påtvingade folket sin kulturrevolution: tvång och order, rättning i leden, annars jävlar.
Jag kan verkligen kräkas på de överdrivet positiva artiklarna i China Daily där tidningen agerar som en indignerad fotbollssupporter och menar att alla andra länder är slemma men Kina är kanon och saknar brottslighet. Jag kan därför inte förstå varför så många har galler kring sina fönster och varför allt fler bor i inhägnade bostadsområden.
I går publicerade man dessutom en insändare på ledarsidan vars innehåll gick ut på att pressfrihet inte bara är överskattat utan dessutom farligt.
Pan Gu Plaza är ett byggnadskomplex med ett högt och fyra lägre hus som, om man ser det från sidan, liknar en eldsprutande drake. I varje hus finns enorma - gigantiska! - tv-skärmar som visar allt som händer i OS.
Vad ska man visa på de skärmarna nu när alla idrottare åker hem? Dokusåpor?
I sin iver att utvecklas och bli världsledande försöker Kina bli som vi i väst.
Det kan göra mig både ledsen och beklämd.
Här mals en av historiens mest imponerande och värdiga kulturer ner till en Big Mac medan unga människor ska knulla offentligt i en "Big brother"- variant.

Folk spottar igen

Å andra sidan: de gånger jag blivit irriterad i Peking har det varit när de, kineserna, inte alls är som vi, som när de inte kan ett ord engelska.
Men det känns som om den påtvingade OS-kostymen är på väg av.
Taxichaufförerna fimpar luftkonditioneringen och tänder ciggen, folk spottar offentligt igen och kommer man utanför OS-arenorna - där alla frivilliga regerar - möter man både oartighet, fientlighet och en direkt ovilja att ens försöka förstå.
Det fanns en teckning i China Daily i förra veckan som visade Kinas utveckling.
Längst till vänster en liten kinesisk gubbe på en åker som förvandlas till tiggare i stråhatt och till sist blir en reslig man i kostym, vit skjorta, slips och attachéportfölj som såg ut som vilken Wall Street-klippare som helst, han hade inte ens kinesiska drag.

Det är roligare i London

Man vet att det drar ihop sig när humöret bland pressmåsarna börjar hetta till, kläderna ser skrynkliga ut och folk sitter och sover hejdlöst vid skrivbord eller på de många pressbussarna som fraktat oss fram och tillbaka genom dessa ändlösa gator som ju mer man åker ser alltmer lika ut.
God mat (förutom en skål oxben, och grisöron), sensationella tävlingar där Usain Bolts ansikte var lika runt och gott som fullmånen och där hans långa ben tog både OS och friidrott till en ny dimension.
Jag tror inte London kan arrangera OS lika förträffligt, men det är roligare i London än i Peking och man får tänka både fritt och rätt och fel.

OLSSONS OS-TOPP

1) USAIN BOLT
IOK:s ordförande Jacques Rogge kritiserade Usain Bolt för att fira för överdrivet. Men jag hörde ingen konkurrent klaga på honom. Utan Bolts entusiasm hade detta OS varit betydligt gråare.

2) JELENA ISINBAJEVA
Blev rejält utmanad och till och med psykad av amerikanskan Jennifer Stuczynski i förväg, men Jelena Isinbajeva har klass som en friidrottning och satte till och med världsrekord i stav.

3) PIA SUNDHAGE
Allt det Pia har gjort i sin karriär - från åren när flickor som spelar fotboll förföljdes fram till OS-guldet - har hon gjort av en enda anledning: kärlek till fotbollen.

4) KINESISKA MUREN
Det finns turistmål och det finns turistmål, sen finns kinesiska muren. Jag hatar uttryck som "historiens vingslag", men jag kunde faktiskt höra dem när jag stod mitt på detta fantastiska bygge.

5) ANDREJ SILNOV
Den ryska hopptraditionen går tillbaka till långt före Kristus, och Andrej Silnov är bara ytterligare en höjdhoppare som hoppa så där otroligt vackert och stilrent.

6) JEREMY WARINER
Jag vet: LaShawn Merritt vann 400 meter före favoriten Jeremy Wariner, men det finns nåt i Wariners sätt och utstrålning som tjusar och förskräcker, "don't mess with
Texas".

7) JÖRGEN PERSSON
Äntligen! Efter alla dessa år har Jörgen kommit ut ur Jan-Ove Waldners skugga. Jörgen fick hålla på tills han blev 42 innan det hände. Det säger en del om dagens bordtennis.

8) STEFAN HOLM
Visst hade han fått kröna sin karriär med ytterligare ett OS-guld, men det är svårare att genomföra än nån kan ana. Stefan har haft en lysande karriär och ska hyllas som en stor svensk idrottsman.

9) ROQAYA AL-GASSRA
Sprang 200 meter för Bahrain, och sprang i slöja och en kroppsdräkt som bara visade hennes ansikte och händer. Ett stort steg för muslimska kvinnor - i rakt nedstigande
led från Hassiba Boulmerka 1992.

10) HEATHER MITTS
Högerback i USA:s guldlag i damfotboll och jäklar i det vilken tuffing. Låg på gränsen till rött i 120 minuter, och jag tror inte Marta kommer att glömma hennes gammaldags "bröstvärmare".

INTE ENS NÄRA
De fåniga maskotarna som liknade nån sorts Spice Girls. Den enda OS-maskot med klass och värdighet var Cobi från OS i Barcelona 92. Han fick till och med en egen tv-show.