Portugiserna buade, kanske deras förbundskapten Carlos Queiroz sitter löst nu - han är inte populär och, framför allt, resultaten går emot honom.
0- 0 var kanske en katastrof för Portugal i det här VM-kvalet, och med tanke på Portugals spelövertag ska vi kanske jubla och hurra och känna oss nöjda.
Jag är inte nöjd.
Om man ska fortsätta vara nöjd över att spela 0- 0 mot Portugal både hemma och borta kan vi i fortsättningen ställa upp med två mittbackar och nio pappfigurer.
Det kändes som om det här var en match mellan hela det lilla fotbollsbegåvade Portugal och två svenska formidabla, fantastiska, suveräna och pardonlösa mittbackar.
En heter Olof Mellberg.
Den andre heter Daniel Majstorovic.
De stod för en mittbacksuppvisning mitt i all den speltekniska och bollskickliga portugisiska briljansen som jag inte vet om jag sett sen den där klassiska Glenn Hysén-matchen mot England på Wembley (som jag inte ens såg, jag bodde i USA då).

Hjältarna var försvarare

Andreas Isaksson gjorde ett par praktfulla räddningar - utsträckt i full längd! - på skott från Deco och Cristiano Ronaldo, men de hjältar jag efterlyste i gårdagens tidning var två och det var två försvarare.
Långa ben, perfekta brytningar, undannickar - och "Maestro" tog sig för huvudet när han nickade över på Sveriges kanske enda chans.
Till skillnad från Queiroz sitter vår förbundskapten säkert, men jag vet inte om jag verkligen litar på Lars Lagerbäcks mantra om att "vi vill vinna alla matcher".
Det var verkligen en "skrällelva" som Mathias Lühr kunde avslöja - först av alla! - på vår webb i går, men om vi verkligen hade velat vinna matchen skulle Lagerbäck varit ännu djärvare, ännu modigare, och låtit - till exempel - en målfarlig och målhungrig Viktor Elm ta plats i anfallet istället för den allt hopplösare och ofarlige Johan Elmander.
Och det där med två mittbackar mot klabbet är inte så konstigt eller överdrivet som det låter.
I den här typen av matcher mot den här typen av bollhållande och bollskickliga fotbollslag lever vi på tålamod, och vi pressar ibland tålamodet till själva tålamodets gräns och blir så tillbakapressade och nedtryckta att när väl bollen tjongas upp mot ett anfall som knappt finns har det knappt existerande anfallet inte en chans eller möjlighet att hålla i bollen mer än några sekunder.
Det är bara en anledning till att jag saknade den avstängde Zlatan Ibrahimovic.
Hans förmåga och suga till sig bollen och hålla i den samtidigt som han håller ifrån sig en, två eller tre försvarare är ovärderligt för ett landslags som det svenska som inte bygger på portugisisk briljans utan svensk solidaritet och "ställa-upp-för-varandra".

Tror på Rasmus Elm

Portugal kom i den ena anfallstsunamin efter den andra, men för att vara ett så bollskickligt och passningssäkert lag gör Portugal förvånansvärt få mål.
Vi utnyttjade inte möjligheterna till kontringar när de kom.
Det kändes som om vi hade startsträckan hos en shinkansen (ett väldigt snabbt tåg) innan vi rörde oss uppåt och ytorna mellan lagdelarna blev som de oceaner portugiserna en gång var så skickliga på att korsa för att lägga främmande länder under sig.
Rasmus Elm fick in en boll till Johan Elmander och det verkade just då som om Elmander vände sig med snabbheten och smidigheten hos en vattenbuffel.
Rasmus Elm, ja. Mycket bra. Nervös och flyktig i början men kom efter ett par elmska inkast in i matchen (även om han såg förvånad ut över tempot) och vågade både dribbla och skjuta och sätta emot.
Jag tror på en lång och framgångsrik landslagskarriär för Rasmus Elm. Men det svenska tempot var över lag lusigt och obefintligt.
Det fanns två riktigt geniala händelser i matchen.
Den första var en lång lång lång boll från Duda i vänsterförsvaret till Ronaldo på högerkanten, Ronaldo bröstade tillbaka bollen till Bosingwa och i samma ögonblick han hade gjort det vände han sig om och sprang mot mål och fick bollen i flykten när Bosingwa slog fram en direktpassning.
Adam Johansson hade ingen som helst aning om vad som hände.
Den andra var en försvarsinsats: Ronaldo var på väg ensam mot Isaksson i Sveriges mål när Olof Mellberg gjorde en tusenprocentigt korrekt brytning inne i straffområdet. Inte ens Ronaldo kom sig för att tigga straff.
Vi kom varken närmare Sydafrika eller längre bort efter 0- 0.
Vi står på status quo, och det är att spela högt att förutsätta att vi ska klara av två gånger Danmark det här året.
Vi kunde och borde ha vunnit över Portugal hemma på Råsunda; Portugal är ett starkt landslag mest på pappret och med en hel tur och den skickligt som Mellberg och Majstorovic visade upp hade vi kunnat vinna här i Porto också.
Det hade inte varit rättvist, men det skiter jag i.
Och när vi beställer biljetterna till Johannesburg och Kapstaden då ska jag också jubla över 0- 0 i Porto. Då, men först då.