Spartak Moskva kickar i gång premiären med ett gäng konståkare utklädda till romare som fäktas vilt på isen och sen film på storbild - mer romare och mer krig, hårda bataljer och blod som stänker.
Publiken jublar.
Men det hörs knappt.
AC/DC på monstervolym överröstar allting och jag sitter där och undrar vad gamle mästarcoachen Viktor Tichonov, som sitter några rader från mig, egentligen tänker.
När han ledde CSKA och landslaget uppmanade alltid speakern publiken före match att uppträda med värdighet och om någon jublade för mycket efter ett mål blev han utkastad.
Nej, jag överdriver inte. Så var det i Sovjetunionen.
Den som hade satt på en skiva med AC/DC på den tiden, han hade blivit skickad till Sibirien direkt.
Det var då. Då var också hockey största sporten i Ryssland.
Så är det inte längre. Fotboll är Kung - även här.

En anledning till att det i alla fall är 3 000 åskådare på matchen mellan Spartak och Atlant är att Spartaks fotbollsklack bestämt sig för att vara på plats och de gör ett bra jobb.
Men 3 000 åskådare i en stad med 15 miljoner invånare är förstås inte bra. I fjol hade inget lag i Moskva bättre publiksnitt än Leksands IF.
Ska KHL någonsin bli en allvarlig utmanare till NHL så måste publiken komma. Annars orkar inte alla finansiärer hålla ut i långa loppet.
Flera ryska lag har redan haft stora problem.

När en av Spartaks ägare dog i en flygkrasch för två år sedan tvingades klubben ställa in en hel säsong. I somras, redan innan KHL startat, tvingades Avtomobilist Jekaterinburg dra sig ur ligan.
KHL lever på att storföretag pumpar in pengar i klubbarna, de flesta är statsfinansierade företag i råvarubranschen. Visst, just nu blomstrar ekonomin, men vad händer i morgon?
Hemma i Sverige har många gått bananas över "hotet" mot svensk hockey. Normalt sett sansade hockeyledare hojtar om att ansluta till KHL eller bilda en nordisk liga.
Lugna ner er.
KHL är inte ett hot mot svensk hockey.
Inte än.

Jag frågar kollegan Alexej Dosphikov, som skrivit om hockey i Ryssland i 15 år för tidningen Kommersant, vad han tror KHL är om fem år.
- Oj, ingen aning. Men jag väntar mig inte mirakel. Så mycket är osäkert än så länge.
Förvirring råder på många håll när det gäller KHL:
Förra helgen skulle nya ligan haft en waiver-draft av NHL-modell, lagen skulle presentera listor med spelare som andra lag fick bjuda på. Det lät spännande, det lät bra, men inte ett enda lag presenterade någon lista - samtliga 24 lag ignorerade draften.
Tony Mårtensson och hans tre lagkompisar blev plötsligt stoppade från Kazans premiärmatch. Ingen kan riktigt förklara varför.
- Jag fick veta det i söndags och har fortfarande inte fått någon vettig förklaring, säger Tony.
Det har snackats om att varje lag ska få ta in obegränsat med utlänningar - så blir det inte. Nu är det tillåtet med fem utespelare eller tre utespelare och en målvakt. Nästa säsong ökas det tillåtna antalet till sex utlänningar per lag. Sägs det. Ingen vet säkert.

Livet i Ryssland ställer också särskilda krav. Nu kan utländska spelarna skratta åt egenheter och konstigheter, när de bara gör korta gästspel här.
Ska KHL bli ett verkligt hot måste mycket förändras och förbättras.
Spelare måste vilja stanna längre och gamla traditioner sopas bort.
Sedan har Ryssland problem man inte kan gör så mycket åt. Peter Nylanders Amur Khabarovsk har sin närmaste bortamatch 300 mil bort.
- Ska vi till Sankt Petersburg är det elva timmar med direktflyg. Vi reser något fruktansvärt. Vi har jetlag hela tiden, berättar han.

Igor Korolev har spelat över 800 NHL-matcher, efter matchen mot Spartak frågade jag: en ung spelare med erbjudande från både NHL och Ryssland, vad ska han välja?
- Har man chansen att spela i NHL, då ska man ta den. Då ska inte pengarna avgöra. Det är så få förunnat att spela i världens bästa hockeyliga. Det kommer ta lång tid innan KHL kan mäta sig med NHL. Nu är allt så nytt här. Man kan inte veta alls var det här tar vägen.