Och jag är extremt ärlig när jag säger att det är ett tungt slag för allsvenskan.
Hammarby är ett av ligans flaggskepp, med hängivna fans som förtjänar ett slagkraftigt lag att stötta på Söderstadion.
Nu verkar tyvärr hela klubben genomsyras av ett stort virrvarr, och en maktkamp som ser ut att vara avgjord till fördel för vd Michael Andersson och styrelsemedlemmarna Per Apelgren och Mikael Lindqvist.
En maktkamp som ser ut att gå ut över klubbens sportsliga satsning.
Och tränare och ledning är sannerligen inte på samma sida.
Exempel:
Tony Gustavsson vägrar fortfarande att prata målsättning eller truppstyrka, utan hänvisar konsekvent till vd Michael Andersson och styrelsen.
Andersson hävdar dock att det är Gustavsson som är kräsen i sina önskemål om förstärkningar, och därmed gör värvningsarbetet extra svårt.
Någon målsättning vill vd:n ännu inte prata om.
Duon känns inte direkt ihopsnackad, va?

När jag ser över Bajens nuvarande trupp måste jag säga att jag inte vet när ett av Stockholms tre stora lag såg så svagt ut en månad före den allsvenska premiären.
Näe, jag tror inte det hänt under mina år på tidningen.
Jag tror till och med att Hammarby riskerar att dras in i en mycket olustig bottenstrid om inget fantastiskt händer på värvarfronten i mars.

Tony Gustavsson har också sett hålen i truppen, och kom redan i fjol fram till att han behövde sex nyförvärv som kunde kliva rakt in i en startelva för att vara ett topplag i år.
Ännu så länge har han fått noll av sina önskningar infriade.
Jag förstår hans frustration.
Samtidigt har Mchael Andersson en poäng i att det är svårt - eller rättare sagt jävligt dyrt - att köpa från svenska konkurrenter, så som man ville göra med Rasmus Bengtsson, Anders Wikström och Daniel Larsson.

Nu måste Hammarbys ledning snabbt se till att lappa ihop de djupa sprickor som existerar i klubben.
Sluta sätta sig själva främst och tänka på klubbens bästa.
Samarbeta.
Innan det är för sent.