Lasse Granqvist: "Jag älskar mitt jobb"

Publicerad
Uppdaterad
MALMÖ/STOCKHOLM. På Råstasjöns IP insåg han tidigt att han inte skulle bli någon fotbollsstjärna.
Hans sämsta ämne i skolan var idrott.
Så Lasse Granqvist, 43, blev Sveriges populäraste sportröst i stället.
SPORT-Expressen fångar en aldrig vilande tunga och hör den berätta om språkbruk, pinsamma misstag och sändningar på liv och död.
EN DAG PÅ JOBBET. Redan som liten kille visste Lasse att han vill bli sportkommentator även om det inte var själva rampljuset utan idrotten som lockade.Foto: Niclas Tilosius.
PLANERINGSMÖTE. Tillsammans med sina kollegor går Lasse noggrant igenom upplägget med allt från frågor till färska nyheter inför dagens program.Foto: Niclas Tilosius.
- Vi befinner oss i ett läge där Jens Fjellström har fått en kopp kaffe - UPPHÄLLD! Ni ska veta att detta är mycket, mycket ovanligt - är det till och med lite socker i? - och vi följer utvecklingen med spänning.
Programledaren Lasse Granqvists spontana kaffereferat framkallar muntra miner hos experterna Jens Fjellström och Stuart Baxter. Det är tio minuter kvar till Canal Plus söndagssändning från allsvenskan och i Malmös snålblåst huttrar Lasse till. Han har glömt att ta med sig en jacka.
- Hur klantig får man vara? Hur klantig får man vara? upprepar han och tackar sedan artigt när han får låna en jacka.
- Fem minuter kvar till live! skriker någon.
Den här dagen ska Lasse guida tittarna genom två matcher: Helsingborg-Örebro och Malmö-Elfsborg. Agenten Martin Dahlin och tränaren Rikard Norling ska båda gästa studion och under det en och en halv timme långa redaktionsmötet tidigare på förmiddagen har Lasses gäng noggrant gått igenom upplägg, frågor och färska nyheter.
- En minut!
Bordet rensas från pappmuggar. Lasse Granqvist sträcker på sin långa kropp och vänder sig sedan mot sina experter.
- Pass på, gott folk. Trevlig resa, lycka till. Då kör vi!
Han får tecknet från studiomannen som betyder att sändningen har börjat. Lasse tittar in i kameran, höjer rösten och talar direkt till tittarna.
- Fotbollssöndag umgås i den absoluta guldstriden i allsvenskan...
Ännu en arbetsdag är igång på allvar.

Två dagar senare kliver Lasse Granqvist in på ett fik i centrala Stockholm. Den mörka kostymen från sändningen är utbytt mot jeans och randig fritidströja. Han beställer en espresso och jag noterar att en del blickar riktas mot vårt bord. Men ingen kommer fram och det tycker Lasse är ganska skönt. Han drivs inte av uppmärksamhet. Faktum är att det var anledningen till att han tvekade inför att börja kombinera radio med tv, och när jag kontaktade honom för intervjun bad han om betänketid.
När han återkom lite senare sa han:
- Men har du det dåliga omdömet att göra en stor artikel om mig ska jag givetvis försöka bistå med detta.
Och nu, när han väl bistår med detta, gör han det med samma inlevelse som man känner igen från referaten. Han vräker ur sig detaljer, spottar ur sig ord och slänger sig in på olika sidospår innan han till slut på något sätt hittar tillbaka till grundämnet.
Så här låter det till exempel när Lasse beskriver hur han fick chansen att för Radiosporten kommentera hockey-VM i Finland 1991, turneringen som blev hans stora genombrott:
- Robert Perlskog, mycket duktig, och Lasse Kinch, härlig människa, hade gått vidare till andra jobb så då uppstod en gata för mig. Lasse Kinch slutade på Radiosporten 1990. Det sista han gjorde var Sverige-Västtyskland på Råsunda, Stefan Rehn svensk målskytt på straff. Jag var gubben nere vid sidlinjen som intervjuade. Jag hade i och för sig också refererat någon större landskamp även före 1991. Till exempel Sverige-Wales på Råsunda 1990, näst sista matchen före VM i Italien. 4-2 till Sverige. Hasse Eskilsson gjorde två mål, ett snyggt lobbmål bland annat, har du hört? Nåväl! Hockey-VM 1991. När de sa att jag skulle åka kändes det lite konstigt för på den tiden var det en tydlig hierarki på Radiosporten. Man skulle ha jobbat lång tid för att få göra de riktigt stora grejerna. Men jag reste till Finland och Sverige blev världsmästare, Mats Sundin avgjorde på Trefilov. Jag och L-G Jansson kommenterade och den finske ljudteknikern Jussi bjöd på champagne.
Som barn i Solna brukade Lasse Granqvist sitta med stora hör-lurar på sig och lyssna på Sportextra. Samtidigt förde han eget protokoll. Med olika färgpennor antecknade han mål, utvisningar och andra viktiga händelser i hockeymatcherna. Och när det inte var några matcher hittade han och en kompis på egna.
- Jag och en polare körde en egen allsvenska, säger Lasse. Vi hade en grön filtmatta, elva blå gubbar och elva röda. Så låtsades vi att det var Sportextra och gick i fantasin mellan olika arenor. Min kompis lirade för fullt med de här plupparna och jag refererade.
Idrottade du själv?
- Mycket sparsamt. Jag var så dålig. När jag var sex-sju år skickade farsan mig till en fotbollsträning på Råstasjöns IP. Det regnade nåt otroligt, vi blev uppställda på rad och tränaren kastade bollar till oss som vi skulle nicka. Jag nickade en gång och det gjorde vansinnigt ont. Sen gick jag hem.
- Och i hockey kunde jag bara stanna med skridskorna åt ett håll. Så när vi lirade hamnade jag alltid i snövallen. Då blev jag kvar där och tänkte: jag får döma i stället. Så då dömde jag och var kommentator samtidigt.
Så det du lekte med som liten, började du sedan jobba med?
- Absolut. Jag var väldigt målmedveten. Jag ringde till Radiosporten när jag gick på gymnasiet och frågade vad som krävdes för att jobba där. Björn Fagerlind, som var redaktionssekreterare då, svarade att jag skulle gå journalisthögskolan. Bra, tänkte jag, pluggade som en besatt och fick 4,9 i slutbetyg. Det räckte inte. Jag kom in senare.

I skolan ingick Lasse Granqvist i en något udda trio som kallades för "Jönssonligan". De tävlade i att få bäst resultat på skrivningarna, bar runt på sina böcker i Tempokassar och gick inte ens ner till skåpen mellan lektionerna.
- På så sätt hann man plugga ännu lite till, säger Lasse.
Lasses främsta egenskap var språkörat, han kunde höra sig till vad som var rätt. Annan information bara tryckte han i huvudet.
- Jag kunde texter utantill, hela böcker. Men sen när skrivningen var gjord - allt borta! Totalt borta! Fanns ingenting kvar! Men än i dag har jag nytta av det där i jobbet. Jag har väldigt lätt för att lära mig laguppställningar. Ser direkt hur det ska vara.
Hur kom du in på Radiosporten?
- Termin tre på journalisthögskolan var praktik. Jag var den enda som ville till Radiosporten, resten såg mer åt kulturhållet och tyckte att sport var skit. Men så dök det upp en kille, Janne Ottosson från Göteborg, som också ville till Radiosporten. Och det fanns bara en praktikplats. Så det blev lottning, kan du tänka, mellan honom och mig. Jag vann lottningen. Men den skedde bakom stängd dörr på expeditionen, så det är möjligt att det var en sån här Fifa- lottning... kanske riggad.
"Allt skiter sig för Ghana!" skrek du under fotbolls-VM förra året. Har allt skitit sig för dig i någon sändning?
- Jo, att tekniken har strejkat så att man inte har fått hem material. I Albanien 2008 var det jättestrul under en landskamp. Vi hördes inte alls, Ralf (Edström) tog ett kliv åt sidan och jag kröp på alla fyra för att försöka rätta till. Så när vi till slut kom tillbaka i sändning sa jag: "Här har jag legat på alla fyra och krupit som nån jävla teletekniker!" En polare som jobbar med tele och kommunikation hörde förstås av sig sen och sa: "Du, vad sa du om mitt jobb?"
- Sen har jag förstås sagt fel också. I finalen i hockey-VM 1999 mellan Tjeckien och Finland sa jag till exempel fel målskytt i sudden death. Var det Havlac eller Hlavac? Jag vet fortfarande inte, men efteråt var jag helt knäckt. Herregud, jag trodde att det skulle bli löpsedlar. Men det var rätt lugnt.
Ångrar du något du har sagt i sändning?
- Ångrar vet jag inte... men Sverige-Vitryssland i Salt Lake City 2002. I dag hade jag nog refererat den matchen annorlunda.
"Det största svenska idrottsfiaskot sen Japan 1936 är ett faktum! Detta är en skam för svensk ishockey! Sverige förlorar mot Vitryssland med 4-3 - och det är en fruktansvärd upplevelse att som svensk idrottskommentator få uppleva ett sånt totalt svenskt idrottsfiasko!"
Tre Kronors spelare var inte de enda som fick kritik efter förlusten. Lasse Granqvist anmäldes till Radionämnden för sitt ilskna referat. Bland annat hade han "uttryckt sig nedlåtande om svenska medborgare i tjänst utomlands." Alla anmälningar avslogs senare, men till och med Lasses egna kompisar tyckte att han hade gått för långt.
- Förr var det nästan inte okej att jubla heller, säger han. Som exempel brukar jag ta Arne Hegerfors från 1987. Sverige mot Tjeckoslovakien i hockey-VM. Det står 0-3 men Håkan Loob gör tre mål och Sverige kommer ifatt. Hela nationen står upp och jublar och Arne Hegerfors skriker: "Jaaa! Mååål!" Och efter en stund säger Arne: "Ja, 3-3, det var ju skönt för Sverige. Och förlåt om jag vrålade."
- Man var alltså tvungen att be om ursäkt för sitt jubel, för det bröt mot den svenska kommenteringstraditionen. Bengt Grive. Plex Petersson. Göran Zachrisson. De hade stått för en annan typ av refererande. Jag hyser stor respekt för den för det är en konst att låta idrotten stå i centrum. Men i början på 90-talet blev det okej att jubla över ett svenskt mål. Jag märkte det väldigt tydligt. Så åt det glädjehållet är det lugnt.
Lasse slår handflatorna mot varandra och fortsätter:
- Men! Du-får-inte-bli-för-förbannad! För i Sverige pratar vi inte om det som är dåligt. Det jag sa under Sverige-Vitryssland var knappast åtalbart, men jag hade inte refererat den matchen likadant i dag. Samtidigt spelade jag inte. Jag är väldigt känslomässigt engagerad och det var precis så där jag kände.
Tre gånger har Lasse Granqvist tvingats ställa in en sändning på grund av magsjuka. En annan gång var han fullt frisk men kastade ändå, övertalad av vännen och kollegan Jens Fjellström, in hand-duken i sista stund.
- Söndagen den 16 januari 2011, säger Lasse.
Hans pappa Karl-Ivar var 87 år och svårt sjuk. Under hela Lasses yrkeskarriär hade Karl-Ivar varit en stor supporter. I Solna centrum hade han en gång varit med och startat upp "Bänken" - en plats där farbröderna samlades för att umgås medan fruarna handlade. Eftersom det var förbjudet att prata om politik och religion kom mycket på "Bänken" att handla om idrott. Karl-Ivar följde också Radiosportens sändningar och när han någon gång fick prata i telefon med Ralf Edström var det en högtidsstund.
När Lasse kom till arbetsplatsen den söndagen, det skulle bli La Liga i Canal Plus, hade han nyligen varit på sjukhuset. Trots att läget var allvarligt tvekade han aldrig inför att åka till jobbet som vanligt.
- Plikten framför allt, säger Lasse. Pappa var noga med det. Sen fick jag döds-budet när jag satt i sminket.
Lasse berättade vad som hade hänt för Jens Fjellström men sa att han tänkte stanna och fullfölja sändningen. Jens protesterade direkt.
- "Du måste åka nu", sa Jens till mig. Väldigt tydligt. Så jag åkte och fick en egen stund med pappa. I dag är det självklart att man skulle ha åkt men då tänkte jag inte så. Det är svårt att förklara, tror jag, för någon som inte har det här yrket.
Dagen efter delade Lasse Granqvist ut Jerringpriset på Idrottsgalan.
- Jag fick en del reaktioner på det. "Hur fan kan du dela ut ett pris dagen efter att din pappa gått bort?" Men jag kände min pappa och vi hade samma drivkraft: The show must go on! Farsan skulle aldrig ha förlåtit mig om jag inte delat ut Jerringpriset.

Det Solna som Lasse Granqvist växte upp i har han aldrig lämnat. Han är noga med att han inte bor i Stockholm och när någon ute i landet skriker "Nollåtta!" efter honom känner han sig inte träffad. Han lever ensam och är nästan ständigt på väg någonstans. Två dagar efter att vi ses ska han till Budapest för att kommentera EM-kvalmatchen mellan Ungern och Sverige.
Fungerar det inte att ha familj med det jobb du har?
- Uppenbarligen inte, haha. Kanske kommer det stå i mina memoarer - om jag nu av någon konstig anledning får för mig att skriva sådana - att jag har gjorde en felaktig prioritering. Men just nu känns det helt rätt. Jag älskar mitt jobb.
Kommenterandet har gett Lasse Granqvist många priser och utmärkelser. Han är stolt över dem, kanske särskilt över Sveriges Radios språkpris, men det finaste han har fått är ett vykort från Lennart Hylands änka: Tuss Hyland.
Lasse har fortfarande kvar vykortet där det bland annat står: "Jag sitter och lyssnar på en match du refererar och känner att saknaden av Lennart blir mindre och mindre."

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Vill du ha fler sportnyheter direkt i ditt dagliga flöde? Följ SportExpressen på Facebook, Twitter och Instagram.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag