Möjligen har de flesta av er redan sett upplösningen på Tour de Ski när ni läser de här raderna.
Då har ni i så fall sett detta berget Cermis på nära håll. Och förmodligen sett Charlotte Kalla nå toppen först av alla.
Men jag kunde inte riktigt vänta. Så efter
bragdlopp nummer femtioelva i ordningen av Kalla stack jag efter lördagens lopp i väg mot backen där allt ska avgöras i dag.
 Och jo. Jag tog naturligtvis linbanan upp.
Det var mulet, men ändå rätt fint att sittande mysa upp den sju minuter långa turen genom molnen. Väl där kanade jag ner 150 meter för backen till något som mest liknade ett stup stupet och tittade ner.
Jag säger bara jösses.

När jag står där kommer en stackars finsk skidtestare skidande uppför backen. Jag försöker heja, han tittar på mig med blodsprängda ögon, verkar inte kunna prata, verkar knappt vara vid medvetande, men plågar sig vidare uppåt.
Jag följer efter till fots och det är då min ytterst otränade lekamen haverar efter tio sekunder.
Men jag gillar att göra såna här grejer.
Jag gillar att försöka förstå vad som skiljer en 42-årig fördetting med begränsad muskelmassa (men i alla fall skapligt underhudsfett) från en elitidrottare.
Som Charlotte Kalla.
 Svaret är att det är makalöst mycket.
Charlotte Kalla är förstås ett fenomen. Egentligen inte så mycket för hur bra hon är just nu – världen har sett bättre åkare – men framför allt för hur fort det gått för henne att klättra till toppen.
Och även om hon i dag kommer att tvingas ta serpentinsvängar upp för berget så har hennes karriär gått spikrakt uppåt i överljudsfart.
Jag kan bara ta ett litet exempel. När arrangörerna inför starten på Tour de Ski på hemsida plockade ut de största favoriterna till segern i damklassen fanns Charlotte Kalla inte ens med bland de tio.
Inte ens skidvärlden har hunnit med i den här 20-åringens utveckling.
Därför är det här så häftigt.
Därför är det här något som skapar idrottsfeber.
Och att Charlotte Kalla gör allt med ett leende på läpparna, aldrig gör oss besvikna, aldrig gnäller, gör att hon redan nu är en av svensk idrotts största.
 Det är möjligt att hon aldrig kommer att kunna matcha Carolina Klüft eller Anja Pärsons medaljskörd i OS och VM-sammanhang.
 Men i fråga om popularitet tror jag hon kommer att sopa banan med dem båda.
Lördagens fenomenala drama till masstart var bara ännu en sån där Kalla-stund att vårda ömt i minnet framöver.
För det var naturligtvis helt sjukt.
Hon flyger plötsligt ut i skogen, vrålar en svordom så högt att fåglarna lyfte i panik – och åker sedan i kapp världens bästa klassiska åkare några kilometer senare. Och försöker dessutom rycka i från.
Vi i den lilla svenska presskåren tittade bara på varandra där vi stod i målfållan och skakade på huvudet med leende breda som parmaskinkor.
Så där ska man ju bara inte kunna göra.

Kalla spurtar sedan in som tvåa, bara dryga fyra sekunder efter Virpi Kuitunen, och har på flera sätt gjort sitt mest magnifika lopp i karriären.
Vilket vi lätt upphetsat säger till henne ett par minuter senare.
 Responsen blev inte riktigt den väntade. Vi har ju inte fattat någonting, visar det sig.
 Charlotte Kalla är ju besviken.
– Ja men, det var ju så klantigt. Och nu blev det ju så många sekunder till Virpi, muttrar hon med ovanligt svart blick.
Nä, hon är inte nöjd längre med att vara lika bra som de bästa. Sedan ungefär en vecka tillbaka är Charlotte Kalla bara riktigt nöjd med att vara allra bäst.
Det känns ju ganska härligt.
...
Tillbaka på berget. När jag flämtande har 50 meter kvar till toppen kommer plötsligt den finske skidtestaren på väg ner igen.
– Heja Sverige, hojtar han plötsligt glatt när han slalomsvänger förbi i hisnande fart.
Jag förstår hans glädje.
Det är ju något alldeles speciellt att nå toppen. 
Fråga bara Charlotte Kalla.