Hennes karriär så märklig. Lika framgångsrik som fylld av brutala motgångar. Lika många tårar av glädje som av smärta.
Nä, förresten, det där blev fel. Sanningen är att smärtorna dominerat hennes liv som elitidrottare i många år.
Därför var det ett väldigt speciellt ögonblick när Anna Olsson vann Slottssprinten inför tusentals åskådare.
Det var bara hennes andra världs-cupseger. Den kom i hennes allra sista sprintlopp.
- Men nu är det definitivt slut. Jag orkar inte med mera perioder med rehabträning, säger Anna Olsson.
Måtte hon ångra sig.

Precis som landslagskollegan Anders Södergren är Anna Olsson omgiven av en makalös respekt bland sina konkurrenter.
Alla vet hur hon kämpat med sina skador. Alla är förundrad hur hon ändå lyckats komma tillbaka till världstoppen gång på gång.
- Jag är glad för Anna. Hon förtjänade verkligen att få vinna här i dag på hemma-plan och allt. Det är bara synd att hon ska sluta, säger exempelvis Marit Björgen.
Borde hon fortsätta ett år till?
- Ja, det tycker jag verkligen. Jag vill se henne i VM i Holmenkollen nästa år.
Jag också.
För jag kan inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om Anna Olsson fick avsluta med ett helt skadefritt år. Fast egentligen vet jag.
Hon skulle vinna VM-guld.

Det är lätt att få intrycket av alla rubriker i denna och andra tidningar att Petter Northug är en hatad man i Sverige.
Så fel.
Ingen skrev fler autografer än Northug i Gamla Stan. Och jag hörde inte ett enda burop längs spåren.
- Jag är själv förbluffad över alla mejl, brev och sms jag fått med lyckönskningar från Sverige efter OS, säger Northug.
Jag är mest glad. För det räcker med att se Northugs vallalösa uppvisning i Slottssprinten för att inse att detta är en man värd all beundran.