- Alltså, ska jag välja en människa utanför vårt eget landslag som jag unnade att lyckas i dag så var det Anders. Definitivt.
Den finska stjärnan Sami Jauhojärvi snyter ut lite skidsnor ur ena näsborren där vi står i den brungeggiga snön på skidstadion i Liberec.
Jauhojärvi fortsätter sen:
- Han är ju bara så jäkla sympatisk. Och tänk på allt han varit med om?
Yep.
Det var precis det man inte kunde undgå att göra. Anders Södergrens halvår före längd-VM i detta Liberec var ju närmast en orgie i motgångar:
Operation efter att en lunga kollapsat.
Operation efter att en testikel drabbats av cellförändringar.
Tvingad till vila efter att ett diskbråck blivit alltför smärtsamt bara månaden före VM.
Vilken normal idrottare som helst hade hissat nödflagg, kallat till presskonferens, och berättat att säsongen var över.

Anders Södergren, 31, klev i stället upp på prispallen i VM. Egentligen minns jag inte så där otroligt mycket av själva loppet. 30 kilometer masstart är sällan speciellt rafflande underhållning, förutom möjligen den sista halvmilen.
Men det här minns jag i alla fall:
Södergren nonchalerade alla sina kritiker, vägrade åka fegt, utan grillade precis som vanligt fältet med stenhård fart från start till mål.
Södergren körde slut på 90 av 91 motståndare - men blev sedan i spurten passerad av norrmannen Petter Northug.
Efteråt var det ändå smått oklart vem som var den stora segraren.
Jag knatade runt där i målfållan, letade upp samma åkare som Södergren nyss knäckt i spåret, och undrade försynt vad de tyckte om svenskens VM-silver.
- Södergren förtjänade det verkligen. Han gjorde hela loppet - igen. Men den här gången fick han vara med ända in i mål, sa tysken Tobias Angerer (sjua).
- Det var fantastiskt gjort av Anders. Jag menar, han har ju nyss opererats för cancer, sa italienaren Giorgio di Centa (trea).

Men allra bäst uttryckte sig nog norske skidlegendaren Thomas Alsgaard: - Jag är ju kommentator på NRK nu, så jag fick försöka vara patriotisk under spurten. Men hjärtat bankade hela tiden för Anders.
Och så fortsatte det dagen lång.
Att Anders Södergren var en populär man i denna värld av vallor visste jag sedan tidigare.
Men det var först den här dagen jag fattade vidden av det hela.
Några timmar senare senare stod jag i ett strilande duggregn på torget i denna mörkrets håla, kallad Liberec.
Två tusen norrmän hade ett ystert fyllekalas i väntan på medaljutdelningen, samtidigt räknade jag till exakt sex (6) svenskar i publiken.
Hmm, tänkte jag, det här blir nog inte så kul för Södergren.
Så fel.

Norrmännen jublade så att regndropparna vände uppåt när Södergren, synbart rörd, klev ut på scenen.
- Det är visst många i det där landet som gillar mig, sa Södergren omtumlad efteråt.
Sedan suckade han lite:
- Jag bara önskar att jag inte var så trött. Nu orkar jag ju inte njuta av allt.
Sedan hoppade Södergren in i bilen för den långa resan upp i bergen till svenskarnas hotell i ödemarken.
Så vad hände sedan?
Tja, jag var inte ensam om att tro att Södergrens VM-silver skulle kunna bli den islossning som Sverige längtat efter i detta mästerskap. Speciellt med tanke på att han själv hade såväl stafetten som femmilen kvar att åka.
Men jag hade glömt en sak: Det här var säsongen när eländet alltid fanns i Södergrens närhet.
Så naturligtvis blev han magsjuk.
Så naturligtvis missade han såväl stafetten som femmilen.
Och naturligtvis blev också ryggsmärtorna så svåra när han kom hem till Sverige att han tvingades avbryta säsongen och akut opereras för sitt diskbråck.

Den här säsongen har börjat på samma sätt. Sviterna efter en maginfektion har helt spoilerat Södergrens säsong före jul.
Jag fattar inte hur han orkar.
Å andra sidan är jag inte direkt orolig.
Det spelar liksom ingen roll hur mycket skit som världen än fortsätter att kasta på Anders Södergren.
I Vancouver kommer han ändå att stå på startlinjen.