Klockan är strax före elva på förmiddagen. Sveriges ende dubble guldmedaljör från OS i Vancouver stannar till på sina rullskidor och dricker lite vätska.
De senaste två timmarna har han pumpat sig fram på asfalten som vindlar sig fram mellan de till synes ändlösa myrarna som omsluter gruvorten Gällivare.
Det skulle kunna vara nog nu.
Det är precis tvärtom.
- Om jag slutade nu skulle det inte kännas bra. Jag vill ha en tanke med varje pass, inte låta det bara bli slentrian. Därför gör den här sista grejen stor skillnad, säger Hellner.
Sedan tittar han upp längs den smala väg som försvinner uppåt in i björkskogen, spänner på sig vätskebältet, och drar i väg.
Det blir i all sin enkelhet en lätt spektakulär resa.

En halvtimme senare står vi uppe vid toppstugan på Dundret. Den ljumma värmen i björkskogen vid vägens början är vid dess slut förvandlad till isande vindar som är omöjliga att fly undan här uppe på kalfjället.
Hyrbilen hostar lättat till när jag vrider av tändningen efter den långa klättringen.
Marcus Hellner?
- Kan jag lifta med er nerför backen? Sen åker jag vidare ett tag till när vi kommit ner på platten, säger han oberört.
Öh, jovisst.
Men allt är väl bara som det brukar vara.
Jag har bevakat fler mästerskap och världs-cuplopp i längdåkning än jag ens kommer ihåg. Det är ofta kul, ofta har jag blivit imponerad av insatserna - men aldrig blir jag så fascinerad som när jag besöker en skidåkares sommarvardag.
- Jag kliver upp åtta varje dag. Kör ett tretimmarspass, äter lunch, vilar lite. Sen ut igen på nästa pass på eftermiddan.
Sex dagar i veckan?
- Ja, ungefär. Kanske låter det som ett väldigt enformigt liv, men jag ser det som en ganska skön period, säger Marcus Hellner.
Blir det inte ensamt?
- Ensamhet gör mig inget. Absolut inte. Det är bara bra att vara själv.
Och där har vi väl lite av anledningen till varför Marcus Hellner på många sätt är vår mest udda superstjärna på skidor.

Gällivare ligger i Norrbottens län, ett län som av naturliga orsaker alltid varit en talangfabrik för svensk längdåkning.
Det är det fortfarande.
Charlotte Kalla (Tärendö), Lina Andersson (Malmberget), Magdalena Pajala (Piteå) är alla givna i A-landslaget. Alla tre har dock sedan en tid lämnat sitt hemlän och flyttat ner till Östersund.
Marcus Hellner gjorde precis tvärtom. Han lämnade Lerdala utanför Skövde, flyttade till Gällivare - och blev kvar.
- För hur länge? Jag vet inte. Men jag trivs verkligen här. Naturen, skoteråkningen, fisket har alla blivit stora intressen för mig.
Bristen på träningskompisar då?
- Vi har ju ganska många läger. Och genom att träna ensam bygger man liksom upp en spänning inför varje läger. Det gillar jag.
Du är välkänd för din förmåga att ta ut dig fullständigt under tävling. Klarar du av det även ensam på träning?
- Det är väldigt svårt. Det krävs en oerhörd mental mobilisering som är svår att skapa på träning, men jag försöker nå så nära jag kan.
Hur går det egentligen till?
- Det är bara att bestämma sig. När kroppen signalerar att den är trött ger man bara igen. Vägrar lyssna. Bara rycker upp sig. Blir förbannad. Gång på gång.
Huvva.
- Ja, helst av allt skulle jag slippa hålla på så där. Hade jag bara kunnat åka varje lopp 30 sekunder snabbare skulle jag ju slippa. Men så bra är jag inte.
Hellner fortsätter drömmande:
- Ibland ser man ju åkare som går i mål helt oberörd som vinnare. Det ser så grymt ut. Så skulle jag också vilja ha det.

OS-gulden på tremilen och stafetten i Vancouver har redan förändrat Marcus Hellners liv.
Alla förfrågningar har tvingat honom att skaffa hjälp med livet på sidan av skidåkningen, Hellners status på sponsormarknaden har höjts betydligt.
- Jag vet inte riktigt var det slutar. Men jag gissar att det blir en tredubbling av intäkterna den här säsongen, säger Hellner.
Men det verkar inte speciellt troligt att Sveriges nye skidkung ska tappa fotfästet i sin nya tillvaro. Där vi går och duckar undan vindbyarna på kalfjället känns saker som kändisliv väldigt, väldigt långt borta.
Marcus Hellner har också något helt annat i tankarna.
- Såg du ripan? Det är så typiskt. Du kan vara säker på att när jakten drar i gång i augusti ser man inte röken av en enda.
Mycket möjligt.
• Däremot finns nog alla chanser att du kan stöta på landslagets ensamme vandrare där uppe bland ljungtuvorna.