I lag med Anna Olsson tog Lina Andersson OS-guld i lagsprint i Turin 2006.
Men när skidlandslaget stack iväg för att jaga nya OS-guld i skidspåren i Whistler fick Lina Andersson följa mästerskapet från tv-soffan.
– Jag gruvade mig länge för det där, framför allt trodde jag att det skulle bli jobbigt att kolla på sprinttävlingarna. Men det gick faktiskt bra, inte alls så jobbigt som jag hade trott, säger hon till NSD.

"Skulle vilja få en chans"

Lina Andersson har fått stora delar av sin karriär förstörd av sjukdomar – främst allergier och förkylningar.
Det var det som höll henne hemma från OS i Vancouver.
Och Lina Andersson drömmer om en sjukdomsfri säsong.
– Jag skulle så gärna vilja få en ärlig chans att visa vad jag kan. Men det har jag aldrig fått.
Motgångarna har dock gjort henne starkare – och gett henne en mer realistisk bild av idrotten.
– Jag har lärt mig att idrott inte är på lov och död, jag kan ta motgångar.
Längdskidåkaren utesluter inte en satsning mot OS 2014.
Men hon är betydligt mer luttrad nu än förr.

Inte en enda stor familj

Prestationsångesten har bytts ut mot vad som kan liknas med ett förakt mot medierna.
– Medierna är alldeles för onyanserade i min smak, allt är svart och vitt. Antingen så gör man sitt livs lopp eller så gör man världens sämsta prestation.
Hon stör sig också på att skidlandslaget målas upp som "en enda stor familj."
– Vi är 15-20 individer i landslaget och det säger sig självt att alla inte är bästa kompisar. Det är klart att man går varandra på nerverna en del, jag har ju inte valt att resa omkring med de här människorna, säger hon till NSD, och tillägger:
– Jag menar absolut inte att vi är osams, men alla kanske inte glädjs åt varandras framgångar hela tiden. Och man umgås inte med alla.