Malmö ligger inbäddad i besvikelse och frustration. Det är tisdag morgon den 12 juni, nio timmar efter att Ukrainas nationalikon Andrij Sjevtjenko nickat in två bollar bakom Andreas Isaksson, gett värdnationen en välförtjänt premiärseger i fotbolls-EM och samtidigt fått Folkets park i Malmö att koka av ilska.

- Jag var där och såg första halvlek men det var så hårt att sitta på marken så jag gick hem till den andra halvleken. Det är viktigt att komma bort från all badminton ibland och kunna tänka på annat, men det händer inte så ofta. Det är träning både förmiddag och eftermiddag så när jag kommer hem på kvällen orkar jag oftast inte med så mycket annat än att äta och slappa, säger Henri Hurskainen.

Något av en "late bloomer"

Matchen mot Ukraina, och framför allt högerbacken Mikael Lustigs oförmåga att hålla stolpen, diskuterades flitigt innan träningen tillsammans med Malmö badmintongymnasium.

Fotbollsintresset finns men det var badminton som fångade uppmärksamheten hos en tioårig pojke i Emmaboda under mitten av 1990-talet.

- När jag var 15 år flyttade jag till Malmö och började på badmintongymnasiet här. Jag har väl egentligen aldrig haft den där jättestora talangen, utan har fått jobba väldigt hårt för att nå så här långt, säger 25-åringen som är något av en "late bloomer" och först nu utvecklats till en spelare i världstoppen.

- Det har alltid funnits dagar som varit tyngre än andra, så det är klart att tankarna om att ge upp har funnits där. Men, jag älskar sporten och det är det här jag vill hålla på med så innerst inne visste jag nog hela tiden att jag skulle fortsätta att sträva efter målet.

Skrällde mot Gade i EM-kvarten

I slutet av april gav allt slit plötsligt utdelning. Den oseedade svensken slog ut den danske Europaettan Peter Gade i EM-kvartsfinalen, tog sig hela vägen till final och fick till slut med sig en silvermedalj på hemmaplan

- De senaste säsongerna har jag känt att jag kan hålla en hög nivå när allt stämmer men det är klart att det var en skräll. På papperet var jag inte ens i närheten av att vara favorit mot vare sig Peter eller Viktor Axelsen (som han slog ut i semifinalen). Det finns inget bättre än att få uppleva den känslan som jag kände då. Att få spela framför en jublande publik är svåröverträffat.

En silvermedalj på EM är förstås imponerande men det säger egentligen ingenting om eventuella OS-framgångar. När asiaterna är med höjs standarden avsevärt vilket det faktum att nio av spelarna på världens topp-tio-lista kommer från Asien skvallrar om. Därför ligger Hurskainen lågt i sina målsättningar inför det stora äventyret i London.

Tränar tolv gånger i veckan

- Jag vill spela på samma nivå som jag gjorde på EM, och gärna höja mig lite till. Sen får vi se hur långt det räcker. Det viktigaste är att man inte får känna sig slagen på förhand. Man måste tro på det och chansen till vinst finns alltid när man ställer sig på banan, säger Hurskainen samtidigt som han återhämtar sig efter ett två timmar långt träningspass.

Tack vare SOK-stöd och sponsorer kan Hurskainen, som ende svenska herrbadmintonspelare, leva på sin idrott och satsa fullt ut. Med uppemot tolv träningspass per vecka krävs tydliga målbilder för att klara av uppoffringen. För många är OS-invigningen ett sådant ögonblick.

- Klart att det hade varit häftigt men badmintonturneringen börjar dagen efter invigningen och om jag ska spela då så struntar jag nog i invigningen. Om jag lottas så att jag får spela min första match två dagar efter invigningen kanske jag går dit, säger Hurskainen som i stället har en annan stund som ger extra bränsle.

- Jag ser mest fram emot att få traska in på banan till den första OS-matchen. Det kommer vara sanslöst stort.