Jag kan inte riktigt förklara varför, men av någon anledning börjar jag tänka på att övningsköra med farsan.
Ni vet, du lär dig hantera bilen under gubbens överinseende. Det går skapligt och till slut får du chansen att köra på egen hand.
Men så när du kommer till den där riktigt utmanande vägen, den där slingriga, tuffa sträckan du inte ens vet var den slutar, hoppar plötsligt gubben in i passagerarsätet igen.
Det känns inte bra.
Du spänner dig igen. Kör sämre. Samtalet blir krystat. Irritationen växer – och till slut vete fan om det är du eller gubben som styr.

Kan bara hända i Brynäs

Pappa Boork ser nu ut att stödja upp lille Olle bakom ratten och jag har väldigt, väldigt svårt att se hur det ska fungera på ett bra sätt.
Först pissade ju Brynäs på Boork. Det totala stöd han först hade för sina idéer försvann på några stormiga dagar.
Sedan satsade man modigt på Olof Östblom. 29 år, oprövad – men det visade sig vara en, i alla fall utåt, stark person med klara idéer om hur hans lag ska agera.
Men nu? Tja, då överväger Brynäs att förpassa Östblom till pissrännan. Visa att man inte litar på honom längre – och ta tillbaka Boork.
Herrejesus. Det kan bara hända i Brynäs.

Alla skakar på huvudet

Förstå mig nu rätt:
Jag har absolut ingenting emot Leif Boork. I mina ögon är han en av svensk hockeys smartaste visionärer. Men som ledare för Brynäs anno 2007/2008 är han förstås körd.
Jag har heller inget emot Olof Östblom. Bortsett från nåt konstigt uttalande, nån märklig prioritering är det en tränare värd respekt.
Och det har han fått. Från alla utom nu möjligen sin egen klubbledning.
Och vad tycker spelarna?
Till exempel de som bänkades av Boork, de som slog frivolter av eufori mellan suspar och issotejp i omklädningsrummet när han sparkades.
Vad gör de nu?
Förmodligen samma sak som resten av hockeysverige:
Skakar på huvudet, skrattar åt eländet.