För andra kvällen i rad landade jag till slut i brottningshallen som är inrymd i ett jättekomplex kallat Excel arena.

Kul? Absolut.

Dambrottning i fristil är så mycket mer underhållande än herrarnas grekisk-romerska bultande jag såg kvällen före.

Men det blev ingen svensk medalj den här gången. Henna Johansson gjorde allt helt okej - men att lottas mot världens två kanske bästa var åtminstone en för mycket.

- Äh, i OS finns inte bra eller dålig lottning. Här är alla bra, säger Henna Johansson.

Förvisso. Och det är väl så Sofia Mattsson får se på saken i dag.

Världens bästa på samma halva

Jag skrev i något sammanhang före OS att jag trodde att en 23-åring från Gällivare skulle kunna bli vår stora OS-drottning.

Alltför många av oss har järnkoll på bråket med Ida-Theres Nerell om OS-platsen i 55-kilosklassen.

Men alltför för få av oss har samtidigt koll på hur bra brottare denna Sofia Mattsson verkligen är.

- Jag hoppas bara att Sofia får en bra lottning. Det kan avgöra mycket, säger förbundskaptenen Fari Besarati vid 15-tiden.

Två timmar senare när allt är klart säger samme Besarati:

- Lottningen? Ja...det blir tufft.

Att kalla det en underdrift är möjligen ett för svagt ord i sammanhanget.

Enkelt sett ser det ut så här: Världens tre bästa på samma halva. Och dit räknar jag Sofia Mattsson.

Redan i kvarten väntar ryskan Zjolobova. Hur bra hon är? Tja, bara snäppet sämre än superjapanskan Saori Yoshida som har nio (!) VM-guld i klassen.

Och just Yoshida är den som väntar i semifinal.

Kan bli en purfärsk klassiker

Ni förstår läget. För att ens nå final måste Sofia Mattsson svinga ut två guldfavoriter inom loppet av ungefär en halvtimma.

Och sedan dessutom orka vinna en final mot vem det nu blir.

Det är det jag menar med två guld. Klarar Mattsson detta så blir det inte bara OS-guld.

Det blir Bragdguld också.

Det fina med Sofia Mattsson är att hon inte ens själv har koll på hur bra hon står sig i den för henne nya 55-kilosklassen.

Japanskan Yoshida har hon till exempel inte ens mött ännu.

Därför är allt fortfarande vidöppet. Därför kan det här sluta med en purfärsk svensk klassiker.

Inget i världen kan få mig att missa det.

Inte ens ett 200 meterslopp med Usain Bolt.

"En brutalt ärlig sport"

Jag började dagen med att i svinottan ta bussen ut till kanotstadion som är placerad någonstans i strax utanför Långbortistan.

Efter två femteplatser på en knapp timme kändes trippen så där lagom motiverad.

Men det fanns en del att ta med sig hem.

Som det faktum att såväl Anders Gustafsson som Markus Oscarsson och Henrik Nilsson verkligen satsade allt på guld.

Som det faktum att ingen skyllde medaljmissarna på något annat än egen oförmåga efteråt.

- Kanot är en brutalt ärlig sport. Och ni såg alla i dag att vi helt enkelt inte räckte till, säger Henrik Nilsson.

Japp. Till slut.

Men med 200 meter kvar skrek faktiskt fortfarande Juborg "Det blir guld!" i mitt högra öra.

Sedan blev han jättetyst.

* * *

Alltså, den kom aldrig till användning. Men rubrikförslaget från kollega Pileby hemma i Stockholm hade sina sjuka poänger.

"BROTTA BRA, MEN HENNA BÄST!"

Jo. Sånt tycker jag faktiskt är roligt.

* * *

Till sist. Jag vaknade i morse och trodde att jag skulle jobba med kanot hela dagen. Det blev nu mest brottning Och sedan avslutades allt med taekwondo, av alla sporter.

Nä, OS liknar verkligen inget annat.