Det var på väldigt många sätt en alldeles underbar hockeykväll.

Två av landets bästa lag på isen.

En historik av stekheta möten de senaste säsongerna.

6 300 (utsålt) högljudda personer på läktarplats som fixade en mullrande inramning.

Ta bara detta: Under de sista sex minuterna i-n-n-a-n spelarna kom in på isen stod sisådär 5 000 av dem upp och gav en stående ovation inför den väntande hockeyfesten.

Dessutom blev matchen ett überspännande drama i tre akter med en fullständigt otippad 27-åring i huvudrollen som matchvinnare.

Jag menar: Jens Jakobs? Hallå?

Men lik förbannat sitter jag nu efteråt och tänker bara på de två killarna som knockades mot ett avslut i förtid på sina karriärer.

Ingenting har förändrats

Förra säsongen drabbades enbart Luleå Hockey av elva (!) hjärnskakningar. En av dem innebar slutet på Niclas Wallins långa karriär.

Men det var ungefär lika illa runtom i hela elitserien. Ibland tveksamma, ibland rent brutala tacklingar, skördade mer eller mindre medvetslösa offer vintern igenom.

Jag trodde det skulle betyda något.

Jag trodde att domarnas utmärkta initiativ att i höst åka runt och föreläsa för spelarna om risken med tacklingarna skulle göra skillnad.

Jag trodde att alla inblandade skulle inse att det inte går att fortsätta så här.

Det räckte med två omgångar av årets elit serie för att inse att jag är en naiv jävel.

Ingenting har ju förändrats.

På presskonferensen derbyt rök Luleås Thomas "Bulan" Berglund och Skellefteås Anders Forsberg ihop en smula.

Inte helt oväntat hade de högst skiftande uppfattningar om situationerna som föregick hjärnskakningarna.

Det gör mig ruskigt trött.

Det behöver ju inte vara svårare än så här:

Har en spelare i ditt lag orsakat en hjärnskakning på en motståndare så har det gått för långt. Då ska du som tränare ha civilkurage nog att ta avstånd från det. Säga att din spelare gjort fel.

Punkt.

Tillåtet behöver inte vara okej

Kvällens två stjärnsmällar? Två helt olika scenarion - men med samma förödande resultat.

Joakim Lindströms dubbelsmäll på Linus Klasen var enbart brutalful. Förmildrande omständigheter? Noll. Lindström valde helt enkelt att göra vad han kunde för att nita dit Klasen.

Anton Hedmans mittzons­tackling på Pontus Petterström var en helt annan historia. Klockrenträff från sidan på öppen is. Och nej, jag tror inte ens den var felaktig enligt regelboken.

Men bara för att något är tillåtet innebär inte med automatik att det är okej.

Eller för att ta en liknelse. Bara för att det är tillåtet att köra 110 knyck innebär inte att man alltid ska göra det.

Ibland måste man ändå bromsa ner av respekt för omständig heterna.

Anton Hedman bromsade inte. Han fullföljde, mosade Petterström, och drabbades (förmodligen helt korrekt) inte ens av två minuters utvisning för tacklingen.

Men... herregud, lite måste man kunna tänka själv som spelare.

Inse vad som är på väg att hända.

Och respektera killen framför sig.

Briljant i sin kamp

Om vi nu bortser från smällarna ovan - gissa vem som var bästa spelaren i derbyt?

Japp. Anton Hedman.

Alldeles lysande i sitt fysiska slit matchen igenom.

Alldeles briljant i sin kamp med Skellefteås backar.

Så märklig kan faktiskt ishockey vara ibland.

* * *

Kvällens överraskning?

Lille Viktor Arvidsson, 19, i Skellefteå. Han täckte skott. Han avlossade kanoner. Han dribblade, snurrade, tacklade och åkte skridskor som få andra där ute.

Redan i omgång två har första kandidaten till titeln Årets Rookie presenterat sig.

Till sist bara ett avslutande ord:

Asplöven!