Jag kom på mig flera gånger under loppet att fundera över hur otroligt konstigt lopp det här var.
Ta bara detta:
Johan Olsson sticker.
Olsson? Vår klassiska specialist sticker i fristilsdelen? Men hallå?
Motståndarna nonchar.
"Jag var väldigt överraskad att ingen kom tidigare", sa Olsson efteråt. Jag också. Det var en kollektiv underskattning av Olsson som resten av världen nu ångrar djupt.
Svenskarnas taktikkupp..
Det ska inte gå. Rättare sagt: Det går faktiskt aldrig. Men så plötsligt händer det, och resultatet är två svenskar på pallen.
Det är såna här taktikkörningar vi alltid brukar beskylla norrmän för att hålla på med.
Just det. Beskylla. Nu tror jag bestämt att vi hyllar taktiken istället, va?
Men åter till Södergren. Veteranen har knagglat sig fram i formskuggans dal ända sedan mitten av november och varit mer eller mindre utdömd.
Nu var han plötsligt tillbaka.
Han visste ändå att det inte skulle räcka till medalj. Han visste att han förmodligen saknade det där lilla extra som krävs.
Så landslagets egen lagpappa insåg direkt när Johan Olsson stack vad han skulle göra. Offra allt för de andra.

När Hellner ropar "Ska vi bromsa?", hojtar Södergren tillbaka "Självklart!", även om han i samma stund förstod att hans lilla, lilla chans till medalj därmed var borta.
Möjligen är jag en mjukis. Men jag blir väldigt rörd av sånt.
Det finns få saker i min värld som är vackrare än total uppoffring för andra utan tanke på egen vinning.
Jag kommer att bära med mig många bilder från den här dagen uppe i bergen.
Johan Olsson i ensamt majestät där uppe på storbildskärmen - samtidigt som Ers Majestät satt på läktaren och tittade på.
Marcus Hellner (åh, vad jag gillar den mannen) när han äntligen fick korsa mållinjen först i en masstart med Northug & Co långt bakom sig.
Men även denna:
Första varvningen efter skidbytet. Olsson leder med 15 sekunder. Då ser jag Södergren gilda förbi hela fältet när de kommer in på stadion, bara för att sedan börja åka så brett och lugnt han någonsin kan.
- Då gick det inte speciellt fort, säger Södergren och ler.
Nä, det var lusfart.
Men då, precis då, lades grunden till en av de finaste dagarna i svensk skidhistoria.