Det var som att ta en resa tillbaka i tiden. Utan att stanna passerade vi succéåret 2011 och bromsade i stället in någonstans under de mörka åren.

Ut i kvartsfinal.

Borta från spelet om medaljer.

Vänsterbacken Sara Thunebro sittande kvar på en gräsmatta med tårarna rinnande.

– Det hade varit väldigt skönt att få slå sönder hotellrummet nu, säger Thunebro en halvtimme senare.

Oj?

– Men jag har snart sansat mig. Så hotellet klarar sig nog. Jag ska packa i stället, fortsätter Thunebro.

Det är nog bra om alla inblandade tar lärdom av Sara Thunebro. Sansa sig. Och sedan titta framåt.

Inte överraskande

Att OS är över redan efter kvartsfinalen är förstås tråkigt - men inte på något sätt speciellt överraskande.

Fem spelare har av olika skäl försvunnit från startelvan sedan VM-bronset för bara ett år sedan. Ingen av ersättarna har gjort bort sig - men heller inte kunnat fylla luckorna fullt ut.

Jodå, Sverige hade mycket väl kunnat vinna mot Frankrike. Men ingen kan säga att fransyskorna vann orättvist. Och för Sveriges del hade det ändå tagit slut i semifinal.

Så där står vi nu.

Lite tilltufsade. Lite osäkra på vad som gick fel. Ytterst besvikna.

Och bara ett knappt år från EM på hemmaplan.

Skönt med Seger

Det är i såna stunder det är väldigt skönt att veta att Caroline Seger finns i detta lag.

Någon timme efter att alla övriga spelare har satt sig på bussen till hotellet kommer Seger och Nilla Fischer gående igenom intervjuzonen.

– Dopingprov. Men det gick fort för mig, sedan har jag bara suttit och väntat på Nilla, säger Caroline Seger.

Till skillnad mot, tja... alla andra som passerat oss duckar inte Seger för frågor om vad hon tycker gått fel, vad hon tycker behöver förändras, hur hon tycker Sverige ska få fart till EM.

Caroline Seger vill ha en ny förbundskapten. Caroline Seger vill ha ett nytt, uppgraderat, anfallssystem.

– Om jag talar för hela laget? Nä, jag talar alltid bara för mig själv, säger Seger med ett leende när jag undrar.

Men en sak vet jag. När just Caroline Seger talar så lyssnar verkligen alla noga i det här landslaget.

Seger har rätt

Det är förövrigt väldigt bra. Seger har nämligen rätt på varje punkt. Men jag skulle vilja lägga till ytterligare en: Målvaktsproblemet..

Jag har försvarat Hedvig Lindahls position rätt många gånger genom åren. Främst med tesen att det finns ingen bättre... men det går inte längre.

Det var Lindahls sjabbel som sänkte Sverige i förra årets VM-semifinal, det var Lindahls sjabbel som gjorde att Frankrike kunde vända den här kvartsfinalen.

Nej, Sverige kommer aldrig att vinna en turnering med Lindahl mellan stolparna.

Och i EM nästa sommar måste guld vara det givna målet.

Så låt Sofia Lundgren och Kristin Hammarström få förtroendet fullt ut. Låt dem växa med uppgiften. Låt dem känna trygghet. Låt sen den bäste av dem förvandlas till vår nye förstemålvakt i EM.

In med Höglander

  Och en sak till: Plocka in succékeepern Jessica Höglander från F19-landslaget redan nu. Det är ändå bara en tidsfråga innan hon tar över.

Vem som tar över efter Thomas Dennerby? Oddsen på Pia Sundhage är väl knappt spelbara.

Sundhage säger just i denna stund till min kollega Bråstedt att det skulle vara "ett drömjobb", och jag hoppas verkligen den drömmen blir sann.

Pia Sundhage är på alla sätt en helt ny, karismatisk, röst i det omklädningsrum som lyssnat på Dennerby i sju år. Pia Sundhage är också rätt person för att lyfta det svenska anfallsspelet.

Måtte nu inte bara USA ge henne så fett miljonbud att hon väljer att stanna kvar.

* * *

Det finns två sekvenser under OS när Sverige spelat riktigt bra anfallsfotboll av världsklass: Den sista halvtimmen mot Japan. Den första halvtimmen mot Kanada.

Gemensam nämnare? Kosovare Asllani i en fri offensiv roll på mittfältet.

Men vad händer när allvaret kommer och allt handlar om att vinna eller försvinna?

"Kosse" petas från start. Och när hon byts in blir det på en kant.

– Det fanns ingen anledning att rucka på den grunduppställning vi spelat med i sex månader, säger Thomas Dennerby.

Jo, det fanns det. Det hade ökat chansen till semifinal.

* * *

Några ljuspunkter under turneringen?

Visst. Flera. Här kommer två av de mer oväntade.

• Emma Berglund.

Halkade in som mest orutinerad av alla i truppen. Men här för att stanna. Tillsammans med Charlotte Rohlin kommer hon att bilda ett klockrent mittbackspar under EM.

• Marie Hammarström.

Både Hammarström och jag trodde att hon var här i första hand som inhoppare. I stället startade hon varje match. Och även om matchen mot Frankrike var Hammarström en av lagets totalt allra bästa.

Några besvikelser?

Visst. Flera. Här kommer två av de mer oväntade.

• Lotta Schelin.

Det funkade mot usla Sydafrika. Men mot lag som Japan och Frankrike var Schelin chanslös på att komma loss på egen hand.

• Sofia Jakobsson.

Samma sak där. Jag trodde hon skulle briljera även mot de bästa lagen - men svaret blev att hon inte kom någonstans alls framåt.

Till sist. 339 dagar återstår till Sveriges EM-premiär på hemmaplan. Det är lätt att tro att det är en evighet av tid. Det är det inte. Jag vill se en ny förbundskapten redan i september.