WINDSOR. Så vad gör man när motvinden verkar härja överallt och det känns som alla våra OS-hopp vilset vandrar omkring på gungfly?
Man ger sig ut på jakt efter en klippa.
Vi hittade den stående vid kanten av en konstgjord sjö, omgiven av några hundra betande får.
- Nog kan man luta sig mot mig, säger Lassi Karonen.
Först tog vi en buss. Sedan ett tåg. En taxi. En ny buss. Fick lift ett par mil med en bil rattad av en indisk gentleman. Tåg igen. Tunnelbana.
Och så lite mera buss.
Eller man kan också säga så här: Sex timmar och 45 minuters transporter för ett 12 minuter kort samtal.
Om det var värt mödan?
Självklart.
I letandet efter en tvättäkta medaljkandidat är man som svensk redan beredd att göra lite vad som helst.
Och den här gången känns det som om jag kommit helt rätt.
- Hur jag mår? Som om jag är i mitt livs form, säger Lassi Karonen, 36.
Och hur märks det?
- Jag blir inte trött. Mjölksyran kommer inte när den brukar komma. Och jag tycker att det borde väl vara ett bra tecken.
Sedan tittar Karonen ut över den 2 000 meter långa roddbanan bakom hans makalöst breda rygg.
- Och så känns banan plötsligt kort.
Jaså?
- Ja. Är du ur form är det precis tvärtom. Finalen i Peking, till exempel. Den måste ha varit minst 2 300 meter (skratt).
Med fyra års perspektiv går det äntligen att skratta åt dagen som var tänkt att bli roddare Karonens allra största.
Fram till OS-finalen 2008 hade svensken slagit knock på alla konkurrenter. Från ingenstans seglade på några dagar en okänd 32-åring plötsligt upp som hela Sveriges stora guldhopp.
Skapade rodd-hysteri i Peking
Så på finaldagen fylldes mediebussarna till roddstadion i Peking plötsligt av svenska journalister. Sofforna hemma i Sverige av hundratusentals purfärska roddfans.
Ja, herregud. Till och med Kung Carl-Gustaf tog en limousin från sitt lyxhotell inne i stan för att titta närmare på den där roddaren med det roliga förnamnet.
Vare sig kungen eller vi reportrar visste att Lassi Karonen däckats av en förkylning kvällen innan finalen.
Men efter 1 500 meter av finalen fattade vi alla att något var väldigt fel.
- Ja du. De sista 500 meterna var en enda lång plåga, säger Lassi Karonen vid minnet av finaldagen.
Lärdomarna av den dagen har varit flera.
Dels rent fysiska.
- Nej, inte den här gången. Jag har slutat med sånt nu, säger Karonen när jag sträcker fram näven för att hälsa.
Allt för att minimera risken att smittas av en förkylning igen. Därför väljer han till och med bort att träffa sin familj tills efter finalen på fredag - trots att de är på plats i London.
Dels rent mentala.
- Jag läste en del om mig i tidningar innan OS. Men det slutar jag med från och med nu.
Varför?
- Det kan få tankarna att börja snurra i skallen när jag är ute och ror. Det är aldrig bra. Då är det är bättre att bara lyssna på en ljudbok eller något.
Annars har jag svårt att tänka mig att något - utom sjukdom - ska kunna få denne man ur balans.
Lassi Karonen ger mig alltid känslan av att stå framför ett urberg.
Sveriges största lungor
Historien om hans syreupptagningsförmåga (7,19 liter, svenskt rekord) är redan bekant för de flesta.
- Och jag har inte tappat andan. Jag ligger på samma värden fortfarande, säger Lassi Karonen med ett leende.
Supervärden och ditt livs form. Låter klappat och klart?
- Det är lätt att glömma att det finns andra här som också kommer att vara i sitt livs form.
Lassi Karonen fortsätter:
- Sedan är det ju faktiskt så här: Som bäst har jag varit tvåa i ett världscuplopp. Med tanke på det krävs väldigt mycket för att jag ska vinna här.
Lägg av. Du ska rädda oss nu. Det är det fler än jag som tror.
- Oj då.
Jag skojar inte.
- Jag kan bara säga att allt känns...väldigt bra. Att jag absolut tror att jag kommer att slåss om medaljerna.
Befriande upplevelse
Våra minuter är till ända. Lassi Karonen och tränaren Per "Pliggen" Andersson har en buss att passa och måste rusa i väg i riktning mot fårhagarna.
Men efter bara ett par steg vänder sig Lassi Karonen om.
- Jo. Jag vill bara tacka för att ni tog er tid att komma hit, säger han.
Nä, jag ångrar verkligen inte ett ögonblick att vi åkte hela vägen till roddarnas rike. Några minuter med Lassi Karonen har alltid räckt för att livet ska kännas lite lättare.
Undrar bara hur vi ska ta oss hem igen?
Jag blir inte
trött. Mjölk-
syran kommer inte. Och jag tycker att det borde väl vara ett bra tecken.
