LONDON. Blicken jag får från Emma Johansson indikerar starkt att hon tycker jag har ett intellekt likvärdigt en cykelsadel.
- Du, det funkar inte så. Det går bara inte. Då måste man ju vara en superwoman, säger hon.
Problemet är väl bara att en superhjälte är precis vad vi behöver. Och det snabbt.
Det blixtrade. Det dundrade.
Det regnade så hårt att det lät som en smatterband inne i min huva samtidigt som den första cyklisten skar mållinjen nedanför mig.
Allt hade verkligen fungerat utmärkt som en dramatisk inramning till ett svenskt OS-guld.
Det var ju så det var tänkt. Det var var ju därför som vi var sisådär tio gånger så många svenska journalister på plats nu jämfört med den där dagen i Peking för fyra år sedan. Det här var nu silver-Emma skulle döpas om till guld-Emma.
Vad vi fick? En sjätteplats-Emma.
Och på köpet en läskig känsla av att det här håller på att barka åt helsicke.
Innan detta spektakel drog i gång tror jag vi alla vara hyggligt överens om att det här skulle bli de svenska tjejernas OS.
Vi hade ju faktiskt ett helt gäng tänkbara gyllene hjältinnor.
Men så däckade Alshammar.
Sedan bommade Johansson.
Och sent i går slocknade hoppet om guld för Sjöström.
Nej, det känns inte alls bra.
Det riktigt sura med Emma Johansson är att hon på väldigt många sätt gjorde ett kanonlopp i regnet.
Hon låg hela tiden perfekt i klungan, hon fixade till och med att komma tillbaka efter en punktering.
Men ett ögonblick av ouppmärksamhet räckte för att förstöra allt. Ett ögonblick. Sedan var Marianne Vos & Co försvunna i fjärran.
---
Emilia Fahlin gjorde i det tysta ett alldeles underbart linjelopp. Sättet hon slet för att få fart på klungan de sista 3-4 milen var en enda lång uppvisning i plågsam självuppoffring.
Med lite mer hjälp hade det kunnat lyckas. Och skulle det till och med slutat med medalj för Johansson hade Emilia Fahlin varit en evig hjältinna i min värld.
---
Undrar ni vad som fick Emma Johansson att läxa upp min okunnighet? Bara en liten fråga om hon i slutet av loppet inte övervägde att på egen hand försöka gå i kapp utbrytarna. Nej. Jag ska inte ställa den någon mer gång.
---
Till sist. Inte för att det har något att göra med någonting alls....men det finns ändå saker som värmer. Som brittisk artighet. När jag klafsade i väg för att få ett ord med Emma Johansson råkade jag plötsligt smälla min axel klockrent rakt i näsan på en brittisk kommmandosoldat.
Reaktionen?
- I am so sorry, sa soldaten. Och bockade ödmjukt.
En dag som denna gäller det att ta vara på alla s må ljuspunkter i tillvaron.
