Det var alltså 2001. England hade börjat VM-kvalet dåligt (förlorat hemma mot just Tyskland och spelat oavgjort mot Finland) - det var ju också därför jag fick förbundskaptensjobbet efter Kevin Keegan - och ingen människa i världen trodde väl att det skulle sluta som det gjorde mot Tyskland.

Inför matchen hade vi tränat på ett speciellt sätt; vi var väldigt rädda för att tyskarna skulle komma in på ytorna bakom vår backlinje och bestämde oss därför för att spela ­väldigt snålt, som jag brukar uttrycka det.

Vi valde en väldigt låg utgångsposition - och så fort tyskarna fick tag i bollen backade vi hem, nästan till mittcirkeln, innan vi började pressa. Så fort vi satte in pressen blev de överraskade, och tappade ofta bollen. De skapade några målchanser, men inte många.

Samtidigt hade vi spelare som Michael Owen, kanske den snabbaste fotbollsspelaren i världen just då, som var i superform. Vi kontrade i princip sönder tyskarna - och efter 90 minuter var vår 5-1-seger faktiskt välförtjänt.

  Vi var med andra ord väldigt lyckosamma när det gällde det taktiska.

Samtidigt - ska du slå Tyskland borta behöver du lite tur också; det var en dag där allt gick vår väg medan ingenting stämde för Tyskland.

Efter matchen var de tyska spelarna i chocktillstånd. Jag minns att Carsten Jancker och Dietmar Hamann var väldigt snabba ut till omklädningsrummen, de tittade inte ens åt sin förbundskapten Rudi Völler. Jag antar att de skämdes, att förlora med 1-5 hemma inför 60 000 på läktarna kan aldrig vara kul.

Själv bara njöt jag av att få slå uppstudsiga tyskar över fingrarna, jag minns att jag tänkte: "Haha, där fick ni."

Ja, den där dagen är fortfarande en av de lyckligaste i mitt fotbollsliv - och fortfarande kan folk stoppa mig på gatan i London och utbrista: "Wow, 5-1!"

Efter matchen, när jag satt på podiet, frågade tre eller fyra journalister om vi gick "för VM-guldet nu?".

Det sa en hel del om hur stort det är att slå Tyskland på bortaplan.

Men jag tänkte mest på att vi måste vinna kvalgruppen, annars kanske jag också skulle ryka snart...

I dagens tyska landslag är jag väldigt imponerad av spelare som Özil, Kroos och Reus. De är unga och hungriga - men behöver mer erfarenhet om Tyskland ska nå en stor mästerskapsframgång igen.

I EM i somras var tyskarna inte alls så bra som jag trodde att de skulle vara.

Försvaret är fladdrigt, de släppte in all­deles för många mål, och de nya mittbackarna Hummels och Badstuber motsvarade inte alls förväntningarna.

Jag tycker faktiskt att det var länge sen man såg ett så svagt Tyskland.

Så även om de nu slog Irland med 6-1 kan det här vara ett gyllene tillfälle för Erik Hamréns landslag att nita dem.

För Hamrén gäller det att upprepa för spelarna varje dag fram till matchen på tisdag att de måste "tro på det här". Det går inte att åka till Tyskland och tänka "äsch, det är okej att vi förlorar för det är mot Tyskland". Det går inte. Du måste tro på seger, annars blir du överkörd.

Sen måste man förstås ha en plan.

Kanske borde Erik använda sig lite av den idé jag och Tord Grip hade; att låta tyskarna ha ­bollen fram till mittlinjen men sedan pressa sönder dem och vinna bollen. Och Zlatan borde fortsätta bakom Mathias Ranégie, som är stor, stark och kan göra mål.

Två tunga killar som kan hota i luften - det är perfekt mot Tysklands starka backar.

Men framför allt gäller det att vara kompakt­ och inte göra misstag i passningsspelet och ­uppspelen, som Sverige ibland gör.

Det kan bli lika förödande som mot Ukraina i EM.