Jag träffade Alex Ferguson så sent som för några veckor sedan i Göteborg när hans Manchester United mötte Barcelona på Ullevi.

Sir Alex kom upp till viprummet och slog sig ner med mig och Lennart Johansson, som han känner väl.

Den här gången blev det inte så mycket prat om fotboll, mest om hur han upplevde att vara i Sverige och han berättade att han gillar Göteborg.

Ferguson var mer avslappnad än vad han brukar vara. Men det var ju bara en träningsmatch och inget att stressa upp sig över.

Annars hatar han att förlora, något som jag själv har upplevt på nära håll.

Jag är ju den enda tränaren som har slagit sir Alex i två Manchester-derbyn, inte det mest populära man kan göra om man vill samla poäng hos honom.

Efteråt var ögonen i det närmaste svarta på honom och han sa inte mer än ett kort "thank you".

Men han brukar lugna ner sig.

Efter att vi vunnit hemma med Manchester City i augusti 2007 kom han upp på mitt kontor på ett glas vin. Vi satt i skinnfåtöljerna på mitt kontor och pratade om kommande motståndare och dagens omgång, men inte om den match vi just hade mötts i.

Jag kommer ihåg hur glad jag själv var inombords, vi hade fått en superstart på säsongen genom att slå United och sir Alex. Men en gyllene regel är att man aldrig pratar om den match som nyss spelats. Det är lite engelskt, man är artig och ältar aldrig det som varit.

Vi hade tv:n på och diskuterade de andra resultaten. Alex var nedstämd men grattade mig och sa "well done".

Sedan pratade han på om fotboll i allmänhet och det var som vanligt inte helt enkelt att förstå hans skotska brytning. Något som vi där och då skrattade tillsammans åt.

Det andra derbyt mot Manchester United, 10 februari 2008, var en väldigt speciell match. Det var minnesmatchen för flygkatastrofen och jag och Alex stod med var sin krans innan matchen som inleddes med en tyst minut.

Jag minns att vi i City var oroliga för att våra supportrar skulle bua under den tysta minuten, men inte ett ljud hördes. När Alex och jag sågs efter matchen pratade vi kort om hur tagna vi båda blivit av det otroligt stämningsfulla ögonblicket.

Efter matchen var han tvungen att flyga någonstans, påstods det, så det blev inget vin på kontoret den gången.

I stället fick jag skåla med Carlos T é vez som dök upp.

Totalt har jag mött sir Alex tre gånger och vunnit samtliga matcher, två derbyn och supercupen med Lazio. Det är jag stolt över.

Alex är ju inte så van vid att förlora annars.

Men jag har också haft mina duster med sir Alex, som gör allt han kan för att försvara sitt Manchester United.

Som förbundskapten för England tog jag flera beslut som han hatade.

Han avskydde, mer eller mindre, att jag tog ut hans spelare till träningslandskamper vilket han heller inte gjorde någon hemlighet av. Alla spelare i United var alltid "halvskadade" när det kallades till träningslandskamp.

Och inför VM 2006 var det ett jävla liv från honom då han inte ville att jag skulle ta ut skadade Wayne Rooney i truppen.

Jag och Leif Swärd besökte Manchester Uniteds träningsanläggning veckan innan truppen skulle tas ut.

Jag minns att sir Alex såg missnöjd ut redan innan vi hunnit slå oss ner på hans kontor.

Sir Alex var helt emot att Rooney skulle tas ut, jag hade en annan uppfattning.

Vi hade pratat med läkare och det fanns ingenting som kunde hindra oss från att ta ut Rooney. Leif är ju specialist på den typen av skador och var aldrig orolig.

Det mötet var å andra sidan väldigt lugnt i jämförelse med det telefonsamtal vi hade kvällen innan trupputtagningen, det var ingen kärleksfull eller konstruktiv diskussion.

Han skrek bland annat: "Träningslandskamper, vad är det för skit ni håller på med, det är skit alltihop, det borde läggas ner. Vad fan håller ni på med det här för?"

Jag fick en bild av att det nog rykte ur öronen där på andra sidan luren.

Och han gjorde ingen hemlighet av att han gick i taket när jag presenterade Rooney som en del av truppen.

Jag är långt ifrån den enda som hamnat i skottlinjen. Arsène Wenger och sir Alex är inte goda vänner om jag säger så.

Och den berömda skon som David Beckham fick i huvudet är ju vida känd.

Jag vet aldrig riktigt vad som hände och har aldrig velat fråga David om det. Men jag vet att han alltid haft höga tankar om Ferguson, de hade en slags pappa-son-relation.

Att Beckham sedan blev större än hela Manchester United retade nog Alex på något sätt. Jag misstänker också att det var därför som det var dags för honom att ge sig av.

Ferguson kan ta till vilka medel som helst för att försvara sin klubb, men långsint har jag aldrig bedömt honom som.

När vi träffas numera gör han aldrig någon affär av det som varit. Han försvarar Manchester United till hundra procent och det gör han på ett suveränt sätt.

Jag tror han kommer vara engagerad i United hela livet bara han håller sig frisk och kry.

År 2002 var det dock väldigt nära att han slutade.

Då uppvaktade Uniteds vd Martin Edwards mig om jobbet som sir Alex ersättare. Vi samtalade i hemlighet. Men jag var samtidigt förbundskapten för England så det var en besvärlig situation.

Och till slut valde Ferguson att fortsätta.

Jag måste också säga att det heller inte går att ta ifrån Ferguson vad han har uträttat som tränare i klubben. Han är United och kommer att vara, så länge han lever. Sir Alex metoder må vara lite omoderna men han har vunnit mest av alla. Han har byggt så många lag och alltid fått tag på bra spelare via smarta affärer.

Cristiano Ronaldo och Eric Cantona är två.

En av faktorerna bakom framgången är enligt mig att Alex har samma filosofi nu som han hade 1987 då han tog över. Rent ­taktiskt, där ser du en röd tråd. I grunden har han alltid spelat 4-4-2.

United är bra anfallsfotboll personifierad, det ska vara stil över spelet och få bolltapp.

Jag har haft förmånen att ha flera ­United-spelare i landslaget. David Beckham, Paul Scholes och bröderna Neville är spelare som man alltid vet vad man får av: Hårt jobb, disciplin - och aldrig något gnäll.

De spelarna är rena fotbollskrigare.

För när du tar på dig en United-tröja så måste du helt enkelt vinna.

När det gäller Manchester United i år tror jag inte att de kommer att rå på City i ligan. City är för bra och jag tror att Rooneys skada kommer att kosta många värdefulla poäng.

Men sir Alex Fergusons 1 000:e match i Premier League, mot Southampton i dag, borde bli en munsbit.