Sedan Roman Abramovitj tog över har allt i Chelsea förbättrats.

Ta bara träningsanläggningen. Den förra låg alldeles i närheten av flygplatsen Heathrow där flygplanen dundrade in över huvudet på en. Det var inte speciellt trevligt. Den nya ligger en bit utanför London och har 30 perfekta träningsplaner. Ja, det är fanimej inte en träningsanläggning utan en lyxresort... Men trycket från Abramovitj på den som tränar laget är enormt.

Jag har själv varit i situationen där man som tränare lever med pressen och kraven från en utländsk ägare. Det gäller att hålla sig kall när det går tungt, trots att vissa ägare inte ens hälsar på dig dagen efter en förlustmatch.

Jag vet att Roman Abramovitj definitivt inte kommer att godta någonting annat än minst en titel den här säsongen också.

Men jag tror inte att Chelsea vinner Premier League, man räcker helt enkelt inte till mot Manchester City och United.

När det gäller tränarfrågan i Chelsea är den förresten väldigt intressant.

I fjol spelade Chelsea lite för statiskt, lite för tråkigt. De parkerade bussen och vann Champions League, men var väldigt inriktade på defensiven och levde på kontringar. Jag vill inte förringa deras insats, men det var inget särskilt publikfriande spel - och Roman Abramovitj vill att laget ska spela effektivt och offensivt.

Jag är övertygad om att Roberto Di Matteo är rätt man för jobbet och redan mot Wigan i går var man mer inriktade på att hålla bollen inom laget och spela på djupet.

Ändå går ju ryktena om Pep Guardiola.

Det spelar ingen roll att Di Matteo vann Champions League och fick två år till, även om han hade fått fem år kan Abramovitj ersätta honom när han vill - bara det känns rätt. Di Matteo måste helt enkelt prestera, Chelsea är en sådan klubb.

Jag kan avslöja att jag själv var nära tränarjobbet i Chelsea.

Chelsea är en förening med enorma möjligheter - och vem skulle inte vilja vara en del av ett sånt bygge?

Efter fjolårets fiasko i Premier League måste jag säga att Chelsea imponerade mot Wigan, som inte alls är något dåligt lag. Försvarsmässigt såg det oerhört stabilt ut - och nyförvärvet Eden Hazard visade varför han kommer att göra nytta för Chelsea. Jag ska erkänna att jag inte sett honom spela så mycket tidigare, men det är inte svårt att förstå varför de flesta europeiska storklubbar ryckte i honom. Han är en väldigt bra spelare, teknisk och kvick. Och med hans entré får Chelsea lite mer fantasi.

När det gäller anfallsuppsättningen är jag däremot lite orolig. Kraven på Fernando Torres är ännu högre nu. Och vem ska de slänga in på topp om han plötsligt blir skadad? Didier Drogba var en viktigare spelare än vad många tror. Han var en spelare för de stora matcherna, en oxe som tröttade ut motståndarna och som sällan gjorde en dålig insats.

Fernando Torres måste börja blomma nu. Han var inte bra i går och måste höja sin nivå, sitt rörelsemönster, om han ska bli guld värd för Chelsea.

Jag skulle gissa att Abramovitj och Di Matteo letar efter en ny anfallare - och skulle inte bli förvånad om ­ Torres, med en nyvärvad striker, hamnar på bänken igen.

---

I kväll är det dags för Manchester ­United - och Robin van Persie.

När det gäller holländaren finns det väl bara en sak som är negativ med honom: Att han är så skadebenägen. Det är nog också sir Alex Fergusons enda huvudbry. När van Persie väl spelar tror jag att han kommer att gå bra ihop med Wayne Rooney, med van Persie på topp och Rooney strax bakom.

På de positionerna kan United nu verkligen matcha City.

Men Manchester City är fort farande min favorit till ligatiteln.