Foto: Benjamin Cremel / BENJAMIN CREMEL / DPPI/IBL DPPI AGENCE DE PRESSEFoto: Benjamin Cremel / BENJAMIN CREMEL / DPPI/IBL DPPI AGENCE DE PRESSE
 Foto: Benjamin Cremel / BENJAMIN CREMEL / DPPI/IBL DPPI AGENCE DE PRESSE
Foto: Benjamin Cremel / BENJAMIN CREMEL / DPPI/IBL DPPI AGENCE DE PRESSEFoto: Benjamin Cremel / BENJAMIN CREMEL / DPPI/IBL DPPI AGENCE DE PRESSE
 Foto: Benjamin Cremel / BENJAMIN CREMEL / DPPI/IBL DPPI AGENCE DE PRESSE
Patrick Ekwall

Suarez skäms inte för att han är en fuskare

Publicerad

Så satt vi där igen och debatterade oss blodiga om en straff som inte var en straff.

Om fuskare som fuskade, om vad som är rätt och vad som är fel, vad som moral, vad som är fotboll och NU måste det väl ändå bli ordning på det här, dundrade en förbundskapten.

Som om det var något nytt.

Vi har levt med fusket i alla tider, vi kommer alltid att leva med det men det är sällan vi får uppleva matcher som Barcelona-PSG 6-1, om det nu kan vara av intresse?

Vi börjar ändå här:

Luis Suarez är en rätt ynklig fotbollspersonlighet, en sådan som inte skyr några som helst medel för att vinna till varje pris, han skulle tveklöst fuska mot ett barn i Fia med knuff om det innebar att han kunde vinna en slickepinne.

Om det kan vi tycka mycket och det ska vi också göra.

Suarez må vara en spelare i världsklass i sina bästa stunder men han fuskar uppseendeväckande kontroversiellt och det får ofta ytterst avgörande konsekvenser. Och han skäms inte för det.

Då ska han få känna av det.

Han får leva med det, han har på egen hand, med tydlig ackuratess och återupprepning, skapat bilden av sin personlighet och spelare som bitare och skådespelare.

 

Men han är inte ensam.

Och det är inget nytt fenomen.

Därför vet jag också att vi inte kommer att kunna göra någonting åt det, som innebär att det försvinner.

Det var oerhört intressant, som alltid, att höra Lars Lagerbäck i Viasats studio efter Barcelonas osannolika vändning på Camp Nou.

Han var arg.

Matchen var osannolik i sig, hela världen stod på händer framför sina tv-apparater.

Men Lasse Lagerbäck var förbannad.

Samtidigt som vi kunde se Gary Lineker, Steven Gerrard och Michael Owen springa, hoppa, skrika, jubla, gå bananas i en engelsk studio så lutade sig Lagerbäck tillbaka lite buttert när vi kom tillbaka från de hysteriska glädjescenerna i Barcelona och det såg ut som om han kokade inombords.

Det där är ju lite typiskt Lasse Lagerbäck och det är också därför han fått lite av en renässans i skuggan av några år med shining och halsduk från Paul Smith.

Lagerbäck ville nu ha ordning och reda, inte nog med att vi fick sju mål i en match, han sa också vad han innerst inne tyckte om Suarez. Och om filmningar.

Vilket förstås var bra, han är där för att tycka och det var en klart omdiskuterad situation så klart.

Men han är också där för att han är den han är, en av våra mest framstående förbundskaptener med enorm erfarenhet.

Hur har han själv reagerat när spelare i hans lag filmat till sig fördelar?

Hur brukar tränare överhuvudtaget bete sig när det egna laget vinner fördelar av uppseendeväckande fusk?

Oftast har de aldrig sett något.

Under tiotalet år såg förmodligen aldrig Lasse Lagerbäck den förträfflige fotbollsspelaren Fredrik Ljungberg flyga i luften utan att någon varit i närheten av honom.

Och där har vi en problematik i frågan.

 

När alla blir vansinniga då filmandet slår EMOT sina lag, men alltid tyst tar med sig en seger då filmandet varit till en fördel för det egna laget.

Det gäller inte Lasse Lagerbäck specifikt, jag tror hans grundsyn är den vi såg och hörde i studion, men gäller nog de allra flesta tränare och ledare i världen.

Ingen i Barcelonas ledningsstab kommer att läxa upp Suarez och säga att så där löjligt teatraliskt flyger vi inte omkring i straffområdet och skaffar oss straffar.

Lika lite som någon sa det till Glenn Strömberg när han dök i en VM-kvalmatch på Råsunda mot Tjeckoslovakien 1985, The Mother of svensk fotbollsfilmning.

Året därpå slog Diego Maradona in en boll bakom Peter Shilton med handen i en VM-kvartsfinal.

Allt detta för 30 år sen. Trettio år sen.

Fusket och filmandet fanns då i lika hög utsträckning som nu, skillnaden är att vi har fler tv-sända matcher med fler tv-kameror än vi hade då.

Vi ser inte bara mer nu, vi ser det dessutom bättre.

För att vara på säkra sidan i en hetsig fråga, där folk som håller på olika lag lätt blir extremt upprörda i olika riktningar beroende på vilka lag de håller på: jag tycker att det extrema fusket är för jävligt, i det närmaste förödmjukande för människosläktet i sin vidrigaste form.

 

Jag har sen några år tillbaka bara tyckt illa El Clásico, då det ibland bara handlat om att försöka få motståndare utvisad genom diverse skådespeleri.

Det finns de som tycker att ”det är en del av spelet” men det är ju exakt det som det INTE är, för då hade det varit tillåtet.

Och, ja, alla fuskar i någon form.

Allt från att tjata sig till ett inkast de vet att de inte ska ha, till att dra varandra i tröjor och trycka till med den där lilla, lilla knuffen i exakt rätt ögonblick för att komma först upp i en luftduell.

Men det är skillnad på att trotsa lagen genom att gå för röd gubbe på ett övergångsställe och att råna en blind pensionär på både plånbok och juveler.

Du kan inte jämföra en tröjdragning med att lura sig till ett rött kort på en motståndare genom att ta sig för ansiktet när en boll träffat dig på knät (Rivaldo, VM 2002, för 15 år sen).

Du kan aldrig jämföra en knuff med att kasta sig handlöst i fria luften i syfte att lura domaren till en straffspark som oftast ger ett mål.

Det är avskydda handlingar bland spelare, mest för att du är maktlös.

Du kan alltid dra tillbaka i en tröja, du kan alltid spjärna emot en knuff men vad ska du göra när en motståndare springer omkring och ramlar utan att någon är i närheten?

Så, vad gör vi då åt detta otyg?

Videoteknik?

Ja, varför inte.

 

Men hur många situationer har vi inte sett i tusen olika vinklar där det funnits lika många bedömningar för att ingen kan riktigt se om det är en förseelse eller inte?

Och gäller det bara straffar? Frisparkar en meter utanför straffområdet?

Gäller det när spelare får sjukt ont i foten efter minsta lilla beröring, vrider sig tolv varv, får meningslös kylspray men är fit-for-fight igen tio sekunder senare.

Ska en videogranskning då avgöra hur ”ont” spelaren hade, om han eller hon filmade eller inte?

Bestraffning i efterhand?

Absolut.

Kan vi ha det efter Zlatan-armbågar så kan vi hade efter Suarez-dyk?

Men när våldsamt spel kan vara ganska tydligt ibland (ett slag träffar någon i ansiktet, typ) är det ju svårt att avgöra när en filmare ska bestraffas?

Är det mitt på plan, på kanten eller bara i straffområdet?

Skulle Johan Elmander blivit avstängd när han spelade över i en duell med Österrikes Arnautovic på Friends 2013, ett tilltag som fick österrikaren felaktigt utvisad?

Gjorde det kanske lite ont ändå?

 

Eller är det så att enkelt att svenska stjärnor aldrig bluffat till sig fördelar. Som vi gärna ser det.

Oavsett vilket så kommer inte avstängningar i efterhand innebära att filmandet försvinner, lika lite som farligt spel inte har försvunnit.

Det kommer alltid att finnas kvar, för det kommer alltid finnas spelare och ledare som kan tänka sig att vinna till varje pris.

Vi ska fördöma skiten och vi ska nogsamt poängtera hur vidrigt vi kan känna att det är när det sker i sin allra värsta form.

Men vi ska inte lura oss själva att tro att de värsta fuskarna styr fotbollen, de är bara en väldigt liten del av den.

Rätt mycket annat är bara fantastiskt.

Och ibland får vi uppleva det vi fick uppleva på Camp Nou, det vore väl ändå fan om det bara skulle handla om en ynklig liten fuskare?

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag