Jag vet att det är enkelt att göra sig lustig över ett dåligt resultat ute i Europa mot ett lag som låter lite mango-pango i våra öron och som ställer upp med en elva bestående av en mattelärare, en popsångare, en mattförsäljare, några studenter samt en enda inköpt utländsk stjärna - en 31-årig ytterback vid namn Danny Thomas som man hittat i engelska Conference-laget Tamworth.

Det är en sak.

En annan är att AIK inte verkar vara i slag, att de i år inte spelar en fotboll som lämpar sig särskilt bra för att föra matcher mot sämre lag och att de säkert kan vända på steken i returen på Kapla-kriki i Keflavik.

I det sammanhanget spelar det ingen roll om motståndet heter Hafnarfjördur eller Åtvidabergs FF.

Någonstans i fotbollens värld finns det en charm i att mindre bemedlade klubbar kan skrälla mot större och starkare. Vi som är gamla nog minns hur vi svenskar brukade älska just det.

När Malmö FF gick hela vägen till Europacupfinal mot Nottingham Forest 1979 så kom engelsmännen i svårare kostymer till matcharenan i München och mötte sina svenska motståndare, klädda som att de skulle ut och fiska horngädda en tidig morgon från en båt i Öresund.

Utländsk media hånade och skrattade.

Och när IFK Göteborg vann Uefa-cupen 1982 så rasade Bild-Zeitung och deras tyska kollegor över att de välbetalda fullblodsproffsen i Hamburg förlorat finalen över ett gäng kockar, snickare och rörmokare.

I dag är det alltså nya tider: raka motsatsen.

Allsvenska spelare är fotbollsspelare till yrket, tränar oftare och bättre:

vi ka l lar d e m proffs.

Den stora skillnaden är att svenska lag inte längre är ens i närheten av att gå särskilt långt i någon europeisk cup, hur mycket proffsigare det än må vara.

Eftersom den största skillnaden är att ett helt nytt Europa blivit ännu större, att Jean-Marc Bosman drog i gång en process när han inte fick byta klubb i Liege, att de ekonomiska gapen mellan de halvbra och de lite sämre är mycket större och att oligarker eller shejker köper vad de vill köpa, kosta vad det kosta vill.

Den skillnaden är klart mycket större än den är mellan Filmleikafélag Hafnarfjördur och ett allsvenskt fotbollslag, proffs eller inte proffs. Ibland har vi bara lite svårt att acceptera den verkligheten. Och trots att svenska lag fortfarande lever under skatteregler som gör det omöjligt att ens tävla med Norge och Danmark på samma villkor, så känner jag att svensk klubblagsfotboll ändå klarar sig hyggligt.

Vi får inte glömma att varannan 17-årig svensk som betraktas som talang helst försvinner ut ur landet till någon akademi i Heerenveen eller Fulham, än spelar kvar i ett svenskt seriesystem.

Eller att de inköpta utländska spelare som till slut väljer allsvenskan helst hade valt rätt många andra ligor före, om de hade varit tillräckligt bra.

Sen vet jag att spelarna i allsvenskan - jämfört med dem på Island - är fotbollsspelare på heltid numera.

Proffs heter det.

Det låter bättre än mattelärare, men historien vet att det inte alltid behöver vara det.