Vi släpper Hansson, hans polare och osmakliga ursäkter, det har redan hunnit gå ett varv för mycket och låt oss hoppas att andra i den generationen åtminstone lärt sig förstå att det inte alltid fungerar att säga så som man alltid har sagt. Som om det skulle komma som en överraskning för en normalupplyst människa 2012.

För om det var tillräckligt äckligt illa det som sades - inte minst efteråt - så var det bara en viskning jämfört med hur språkbruket ser ut på en allsvensk fotbollsarena 2012.

Jag vet att fotboll väcker känslor och att de flesta i sin upphetsning kan vräka ur sig något som de ångrar över ett missat inkast.

Men det ska alltid finnas gränser och när de gränserna trampas över så borde någon eller några säga ifrån.

Ingen gör det.

Skrik vad du vill

När farsor med barn gastar om att linjemän är kuksugare, när vip-läktarnas mätta farbröder vräker ur sig att någon ska dra tillbaka till det land de kommer ifrån, när ståplatspublik skriker om "horor" och "bögjävlar" eller vad de vill göra med någons mamma: då är tystnaden total.

Som om det vore accepterat.

För så är det ju, du får i stort sett bete dig hur fan som helst på en fotbollsläktare (ja, och jag menar alla tänkbara läkarsektioner, ståplatser såväl som de med vadderade stolar och servering av snittar i paus) och du kommer undan med det.

Du kan skrika exakt vad du vill - jag vågar lova att det är värre saker än Bosse Hansson, Oldsberg, Zachrisson, Hegerfors och det gänget någonsin lärt sig på 50-talet - och ingen vill eller vågar säga någonting om det.

Du kan till och med göra sådant som är belagt med stora bötesbelopp, och det enda som händer är att någon annan (det vill säga den klubb du håller på) får pröjsa. Lite som att du kör för fort på motorvägen, åker fast, tycker det är för jävligt för du tycker att man ska få köra i 150 utan problem - men någon annan står för böterna.

Han skrapade på ytan

AIK:s Martin Mutumba skrapade lite på ytan när han via Instagram förklarade vad han upplevt och jag förvånades över att ingen tog det vidare i mediasfären, att det bara handlade om farbror Hanssons tokigheter, att ingen tog det längre.

Mutumba skrev så här:

"Men jag ska inte leka dum och säga att det bara är Hansson som är en dinsosaurie, det finns många på Råsunda som säger värre saker än svarting när jag förlorar bollen eller gör något dåligt. Det trodde jag inte när jag växte upp och jag var blind. Men jag fick höra grova saker 2010 när det blåste som mest i AIK."

Läs det gärna en gång till.

Det kommer från en spelare som lever mitt i det och tyvärr tror jag honom när han säger att han får höra grövre ting kastat mot sig än "svarting". Det är inte bara illa nog. Det är för jävligt.

Och ändå så tyst, så sopat under en matta.

"Aja baja" - det biter inte

På 80-talet fick Pascal Simpson och andra mörkhyade spelare stå ut med läktarsektioner som stönade "ugh, ugh", så det var inte bättre förr, det var aldrig det och det spelades inte bättre boll på Gunnar Nordahls tid.

Det ser vi inte i dag, tack och lov.

Men eländet finns kvar och det finns överallt på våra fotbollsarenor.

Alla ser det, alla hör det.

Problemet är att om någon säger ifrån så blir det lite som att peka med finger åt en brottsling och säga "aja baja". Det biter inte.

Publikvärdar är maktlösa, klubbar tandlösa och vi i mediapacket betraktas mest som patetiska töntar som inte förstår att det är "passion" att skrika hora och bög-jävel åt folk.

Jag hade gärna sett att spelarna sagt ifrån. Påpekat att det får räcka nu, att rasism inte är acceptabel, att kränkningar ska hållas borta från våra arenor och att vi kan tycka vad vi vill om bengaliska eldar men de är inte tillåtna och de kostar klubbarna en jäkla massa pengar.

Det här känns viktigare

Där tror jag Henok Goitom och alla hans kollegor i allsvenskan kan göra större nytta än de tror. Sätt ned foten lika bestämt som mot Hansson och hans vänner. Våga ta ställning, visa vad du står för.

Inte för att det omedelbart skulle få ett slut. Men debatten skulle ta fart, problemet skulle belysas.

Och det känns viktigare i en framtid än att lära Bosse Hansson vad som är acceptabelt eller inte.

I det fallet är det redan för sent.