Det har blivit som det alltid blir med fotbollens förbundskaptener.

De blir som vilka "vanliga" tränare som helst när allt det nya sjunkit in. De finner sig tillrätta på jobbet, de kommer in i rutinerna och de får sina favoriter.

I det fallet är det ingen skillnad på Erik Hamrén, Lasse Lagerbäck, Tommy Söderberg, Tommy Svensson, Olle Nordin, "Laban" Arneson eller "Åby" Ericsson.

Det har alltid funnits spelare som ansett att de skulle ha varit med.

"Åby" Ericsson ignorerade trefaldige allsvenske skyttekungen Jan "Lill-Damma" Mattsson på 70-talet, "Laban" stred mot Bob/Roy&Svennis-fotbollen, spelade liberosystem och gav Greger Hallén landskamper samtidigt som IFK Göteborg vann Uefa-cupen, Olle Nordin vägrade spela en Glenn Strömberg i kalasform under VM 1990 i Italien, Tommy Svensson gillade inte bollgeniet Anders Limpar och var väldigt ljum mot Stefan Rehn och Lagerbäck/Söderberg misshandlade sannerligen Pär Zetterbergs landslagskarriär.

I de jämförelserna står sig Mathias Ranégie ganska slätt.

För att inte tala om Tobias Sana, Ajsel Kujovic och Jimmy Durmaz som också muttrat att de borde ha fått chansen i Erik Hamréns landslagstrupp.

Men det räcker inte alltid med att par bra säsonger i allsvenskan, några mål i turkiska ligan eller ett nytt proffskontrakt utomlands.

Du ska ha lite tur också.

För ett år sen hade Mathias Ranégie varit given i Hamréns återbudsplittrade trupp men efter två avtrubbade landskamper mot England och Danmark i november förra året blev Zlatan Ibrahimovic tillbaka- dragen forward och han med nr 9 blev en Elmander-typ.

Med framgång, trots allt.

Mathias Ranégie kan göra mål i allsvenskan, men Erik Hamrén vill att han ska röra sig annorlunda.

Ranégie tycker han visst kan löpa i djupled, Hamrén tycker inte.

Det är ju mest en jäkla otur.

Men det är också så det är när en förbundskapten väljer, det är han som bestämmer och ingen annan: en väsentlig del av arbetsbeskrivningen.

Och i det fallet är det rätt lätt att falla tillbaka till en bekväm trygghet, vilket i sin tur blir i det närmaste provokativt när Tobias Hysén - som varit isande kall en hel vårsäsong - rings in som reserv i samband med Zlatans skada.

För att landslaget vet vad de får, för att Hysén är en skön snubbe som alla känner och som hittar till materialrummet på Park Hotell.

Det blev ett rätt hårt slag i ansiktet på Mathias Ranégie, det är en kille som har gått en ganska lång och brokig väg till framgången i Malmö FF och han har givetvis brunnit väldigt starkt för att få den chans att han anser sig vara förtjänt av.

På annat sätt kan jag inte tolka hans tokspel på Hamrén när han blev uppringd av blodtörstiga reportrar efter presskonferensen där förbundskaptenen gav sin syn på den uteblivna uttagningen.

På sitt sätt ganska uppfriskande med en spelare som lättade sitt hjärta och sa vad han tyckte och tänkte.

Men Ranégie har varit med ett tag, han borde veta förutsättningarna för fotbollsspelare på den här nivån.

Är du bäst får du alltid chansen. Är du i närheten av bäst - och/eller gör en jävla massa mål - får du hoppas att förbundskaptenen gillar dig. Eller din spelstil.

Tuffa premisser. Bara en bestämmer.

Och alla kan inte vara med, hur mycket de än vill.