Jag minns Olof Mellbergs debut i landslaget, år 2000, tidigt på våren i Palermo, mot Italien inför EM-slutspelet i Holland och Belgien. Jag minns matchen, ska sägas: 1-1 och det testades rätt friskt, bland annat fanns Magnus Arvidsson (om någon minns honom) med som ett svenskt anfallsalternativ och lille-Anders Andersson gjorde en stormatch mot en kanon som Allessandro del Piero.

Jag minns också upptakten till själva matchen på det gamla Mussolini-hotellet Grand Palermo, en afton i en lobby med stora vita soffor och lite för högt vatten i baren, en holmgång som i sportjournalistkretsar sedermera blev känd som de slipade knivarnas långa natt.

Men knappast Mellberg.

Vägen till berömmelse

Den gänglige försvarsspelaren från Degerfors (och AIK) debuterade ute på högerbacken med den äran, men inte mycket mer.

Det dröjde ett misslyckat mästerskap - och ett EM som i flera avseenden påminde en hel del om det här: ängsligt, orutinerat och otaktiskt med Sverige förlagt till någon sorts reservat ute i en skog - och sen växte Olof Mellberg, skägget och en landslagsman av fullblodskaraktär.

Det dröjde även något jobbigt år i skymundan i Racing Santander, för att hädas.

Mest som ytterback till höger, vi ska inte glömma det. Först senare som mittback, en position som han till "tvingade" sig fram till eftersom han väldigt tydligt påpekat för Lars Lagerbäck att han inte hade någon lust att springa ute på högerbacken.

Vad jag vill säga med det?

Att vi gärna gapar av fasa över vad som saknas, men sällan ser till vad som kan fylla saknaden.

Allra bäst när han brinner

Det råder inget som helst tvivel om att Olof Mellberg varit en enorm tillgång för ett svenskt landslag och att under EM-slutspelet var formidabel under de två avslutande matcherna.

Men så har det också varit en högmotiverad Olof Mellberg som inte bara spelat för sin och landets ära utan faktiskt även för ett nytt kontrakt i en ny klubb, som en adrenalinstinn Stefan Schwarz.

Det är när Olof Mellberg brinner som han är som allra bäst.

Just därför är det inte en man som vi ska övertala till någon fortsättning, i det fallet är jag helt enig med flera av hans landslagskamrater.

Har glöden slocknat i Mellbergs ögon så tror jag inte att den tar fyr med en elektrisk tändare.

Jag vill ha en Olof Mellberg i landslaget som hatar att förlora och som kan mörda för ett glas vatten.

Inte en Mellberg som ställer upp för att han vill vara snäll. Då finns det andra alternativ som fungerar bättre.

Det blir tillräckligt bra

På något vis var det en befrielse att känna av Olof Mellberg efter matchen mot Frankrike. Han sa förvisso att det var kul att "det ändå slutade med en seger" och jag tror honom. Men inombords kunde vem som helst se att han mest var förbannad över att få lämna EM med ett utslaget lag än att han var nöjd och glad med att vunnit en betydelselös match.

Sett till en hel del andra reaktioner i svensklägret kunde man lätt få en känsla av att Sverige lämnade EM-slutspelet som vinnare, men vad jag vet har Erik Hamrén och Co firat runt en midsommarstång i helgen när Laurent Blancs landslag har laddat för en kvartsfinal; jag har lätt att se vinnare och förlorare i den ekvationen.

Men framför allt gick det inte att ta miste på att Olof Mellberg bestämt sig.

Låt oss acceptera det beslutet och se framåt i stället. Låt oss tro att Granqvist, Antonsson, Jonas Olsson, Pontus Jansson, Milosevic eller U21-hjältarna som försvann, Rasmus Bengtsson, Joel Ekstrand och Mattias Bjärsmyr kan växa in så som mittbackar alltid vuxit in. Då är det värre med högerbackar, om vi nu tvunget måste vara oroliga.

Med det vill jag inte säga att vi snart får en ny Olof Mellberg i vår svenska försvarslinje.

Inte alls, för det lär vi aldrig få. Men någon annan.

Och historien talar för att det blir tillräckligt bra.