När Linus Thörnblad känner att han blir bortglömd samma dag som idrottens starka strålkastarljus släcks så är han tyvärr inte ensam; som om det nu vore en tröst.
Idrotten kan få en människa som förlorat sina ben att springa i ett OS men står så tafatt och maktlös mot psykiska problem att de inte ens kan hjälpa till med en promenad i en park.
Jag förstår om Linus Thörnblad känner att NOLL samtal från Friidrottsförbundets och SOK:s ledare inte är överdrivet mycket till stöttning när han drabbats av en djup depression och tvingades lägga av.
Utbränd, bortglömd, övergiven, sluten i sig själv i en lägenhet utan att orka gå upp, utan att äta.
Ur ett rent medmänskligt perspektiv känns det för jävligt.
Ingen ska behöva må så dåligt och sakna ett samtal från sin närmaste arbetsgivare, oavsett om de hoppar över en ribba, står vid ett fabriksgolv eller sitter framför en dator på ett skrivbord.
Men jag är inte särskilt överraskad.
Och jag förstår varför det blir som det blir ibland.
Idrotten skyggar för mentala hälsoproblem, det saknas nog både kunskap och handlingsplan.
Handlar det om en hälsena så sys den ihop över en natt.
Är du djupt deprimerad får du lösa det själv.
Det är möjligt att idrotten känner att det ligger någonstans utanför deras arbetszon, att samhället får ta över någonstans bortom fysiska problem.
Och vi ska, i ärlighetens namn, fråga oss vilka krav som vi kan ha på idrotten här, vad är rimligt?
Skulle - och kunde - friidrotten ha kunnat hjälpa Linus Thörnblad i hans kamp med demoner? Möjligen att det är en provocerande fråga, men värd att ställa.
Jag vill inte på något vis påstå att jag kan sätta mig i Linus Thörnblads situation eftersom det inte går: Att tvingas sluta med något man älskar att göra (dessutom livnär sig på) när man är 27 år gammal för att du mår dåligt mentalt, det går inte att sätta sig in i det djävulska mörkret, det går inte att föreställa sig hur sjuk du är då.
Om idrotten på allra högsta nivå kan vara grym ibland i jakten på tusendelar, mål, hekton och millimetrar så är det inget mot vad den kan vara när allting tar slut.
När det inte längre dunkas i ryggen, när pengarna börjar sina, när festfixarna slängt din adress, när spänningen, adrenalinet och hjärtat pumpar på max och när du måste hitta den vardag som idrottslivet styrt i 10, 15 kanske 20 år.
Alla fixar inte det.
Ser du dig omkring så ser du ganska många före detta idrottsstjärnor som kämpar hårt i en värld där ljusen har slocknat.
Och då har de inte tvingats sluta för att de mått dåligt, snarare av helt naturliga skäl.
Det kan lika gärna vara fotbollsspelare som åkt runt som firade proffs i Europa.
Jag nämner just fotbollsspelare för att jag skulle kunna peka på en hel del namn som vi såg upp till som hjältar och stjärnor för inte särskilt längesen, men som drabbats av problem som vilken annan människa kan drabbas av: Ohälsa, arbetslöshet, ekonomisk knipa, kröken, ensamhet.
Tro inte att det ringer i telefonen för det, tro inte att fotbollsklubbarna står i kö för att hör hur du mår, de är mitt uppe i sina problem, sina bestyr, mitt i smöret, rakt under strålkastarljuset.
Det är inte mer synd om idrottens stjärnor än det är om gemene man, vi måste tänka på det.
En djup depression hos en 27-åring är en djup depression hos en 27-åring, det finns ingen som förmildrar den omständigheten om du sitter i kassan på Ica i stället för att hoppa högt över en ribba.
Men när Linus Thörnblad tvingas lämna sitt yrke som idrottsman så kastar han sig rakt ut över ett stup som helt saknar skyddsnät och där har förstås idrottsvärlden väldigt mycket att jobba med.
Där måste idrotten, på den här nivån, samla sig för att hjälpa de som är utsatta.
Och det minsta vi kan begära är ju att någon lyfter luren och frågar hur du mår.
Det borde ses som en självklarhet.
Men är inte det.
Det finns det fler än Linus Thörnblad som kan intyga.