Jag vet inte om det är så mycket att skryta om men vi stod alltså vid vår "pitchside-position" efter Italiens semifinalavancemang på Nationalstadion i Warszawa, jag och kollegorna Olof Lundh, Jens Fjellström samt fotograf Sofia Broberg - en bit därifrån såg jag en kille jag kände igen från en annan tid.

Elegant, som han var på planen, kruslockigt grånat hår i pomadaslick bakåt till en felfri mörk kostym och ett par skor så handsydda, så blanka och så Allessandro Altobelli de bara kunde bli.

Du minns alltid en italiensk fotbollshjälte när du ser honom, det råder alltid ett skimmer av grace, från sättet att röra sig till de dyra skorna, den figursydda sviden och den medvetet slarvigt knutna slipsen.

Allessandro Altobelli eller bara Nålen (Spillo), han hade inte bara sina duster en gång med Glenn Hysén i några hetsiga landskamper och seriematcher, han gjorde också mål i VM-finalen 1982.

Även då stod förlorande tyskar på andra sidan planen och det kändes lite som den perfekta gästen vid vårt TV4-bord när Italien återigen lurat Tyskland på en "given" titel.

Och när jag frågade med något om "telivisione svedese" så log Altobelli, sa bara "Svezia? Grande Ibra!" och ställde sig redo vid kameran utan att jag ens behövde fråga.

Tre sekunder innan kameran rullade sa han "inglese, no, no", en sekund senare sa Fjellström att han inte kunde italienska och själv trodde jag att jag kunde något mer än spagetti bolognese men blev lite ställd.

Så det fick bli "Grande ... e hhh ... (vad fan heter det nu?) match ?" .

Det f ick räcka så.

Huvudsaken var att Altobelli skulle förstå och det gjorde han, han greppade min mikrofon och hade det inte varit att jag tagit tillbaka den så hade Altobelli stått kvar och pratat än i dag och TV4 Gruppen hade kunnat sälja in "TV4 Nålen" och kört dygnet runt på italienska.

Han kunde ha sagt något om att han nyss byggt ett litet tegelhus i Florens där han ämnade odla små gula rosor längs en slänt som sluttade mot solsidan. Vi hade ändå stått kvar och nickat och låtsats som om vi hade förstått.

Det var ändå rätt ointressant om vi förstod eller inte.

Det intressanta var att få höra en fotbollens maestro om sin egen fotbollstokiga nations nya storverk, så där spontant och från hjärtat, skitsamma språket; ögon, gester, ansikte och glädjen talade för sig själv.

Du får inte så mycket av det när spelare och ledare hålls längre och längre från mikrofoner, reportrar och tv-studios: tittare och läsare.

Där vi stod vid en sidlinje kom du inte någonstans i närheten av några EM-hjältar.

Du har dina två kvadratmeter, ett par lampor, ett studiobord, mikrofon, en hispigt kontrollerande Uefa-furir och i vårt fall en Ica-påse med dosa innehållande puder som vi hjälpligt får försöka smeta ut i ansiktet på egen hand.

Därför känner jag mig rätt nöjd över att vi kunde haffa Altobelli i flykten, mest för att fånga lite äkta glädje och gnistrande spontanitet i en tid då vi (ibland) tvingas analysera varenda djupledspassning in och ut, fram och tillbaka. På tal om språk som ibland kan bli lite för svårt att förstå.

Och du behöver inte kunna din glosbok för att göra dig förstådd i fotbollens värld, åtminstone var det inte så den här kvällen.

Det räckte att du sa "Balotelli", så hade vem som helst insett att det fanns hur mycket som helst att säga.

Fotbollen och dess hjältar är större än vilket språk som helst.