Lance Armstrong kapitulerar, cykelvärlden rasar samman men kvar står åtminstone alla vi som är svenskar.
Vi som inget sett, inget hört, inget gjort.
Alla andra har fuskat när varenda svensk som cyklat har rullat omkring på vägarna som vita små helgon.
Jo, tjenare.
I den här branschen lär du dig efterhand var du har de ömmaste av tår.
Utan individuell ranking, trampa helst inte för hårt på motorsportare, djursportsvänner (värst om de har spelat pengar), hammarbyare, friidrottare och journalister. Minsta lilla kritik möts av arga motargument och evigt långa texter på olika forum eller i mejlform om hur synd det är om dem.
Det slår aldrig fel . D et är alltid medias fel.
Inför ett VM i friidrott i Paris blev jag anklagad av en ganska upprörd Ulf Karlsson, som då var förbundskapten, för att jag "ställde för tuffa frågor". Och jag har genom åren ägnat alldeles för mycket tid åt att diskutera med hetsiga anhängare av formel 1, trav, läktarjävelskap och överdrivna klickgenerösa texter för att jag ska känna att jag vet vad jag talar om.
Men inget slår cykelvännerna.
I dag kan du påstå att cykelsporten under en väldigt lång period varit en rutten dopingsport och du kommer fortfarande att få veta i mejlform att det inte är sant och att det är någon annans fel.
Som om det är representanter för medierna som på något lurigt vis tryckt upp kanylerna i armvecken.
Lance Armstrong ljög inte bara så att han själv trodde på vad han sa, han ljög så bra så att det finns de som fortfarande tror på honom.
Men läser du Usadas avslöjande rapport om det symptomatiska fuskandet i US Portal-stallet så är det nästan så illa att du är beredd att ge Arne Hegerfors rätt när han i en morgonpanel i TV4 (som jag satt med i) vräkte ur sig att cyklisterna "bytte ut kroppsdelar". Nästan, alltså, nästan.
Vi kan i alla fall vara överens om att det inte råder något tvivel om att alla erkännanden från US Postal-ryttare bekräftar att stora delar av cykelsportens proffsverksamhet under en lång period varit ett (som Åke Stolt, krönikörveteranen, beskrev det så träffande) ambulerande apotek.
Norrmannen Steffen Kjärgaard orkade inte leva med lögnen och berättade den bistra sanningen.
Tyler Hamilton likaså. Liksom David Zabriskie, Tom Danielson, Stephen Swart och flera därtill.
Men bortsett från Nicklas Axelsson har ingen annan av alla våra svenska proffsryttare haft med den systematiska dopingen att göra. Visst är det väl för skönt att höra?
Svenska cyklister är inte bara helt oskyldiga, de flesta har varken sett eller hört.
De har varit så skenheliga, blåögda och smått korkade att de har gått omkring för sig själva bland sönderstuckna och storögt dopingstinna kollegor och trott att de käkat spenat.
Tror vi på det? Eller vill vi bara gör det?
När norrmannen Ole Kristian Silseth hävdar att han fått amfetamin av svensken Tommy Prim inför Postgirot Open 1984, sen flugit fram och inte kunnat sova på två dagar, då säger Prim att han aldrig har haft med doping att göra.
Vi måste ju tro på Prim, varför skulle vi lita på en norrman?
(Eller: Vem har störst anledning att ljuga här?)
När Glenn Magnusson, som tillhört Armstrongs US Postal-stall, säger att han inte dopat sig som alla andra eftersom Glenn fick sparken inför Tour de France och att det var på den touren man tryckte kroppen full med allt möjligt, då tror vi så klart på Magnusson. I alla andra tävlingar cyklade man på nyponsoppa.
Han är ju svensk, vi svenskar sysslar inte med sånt och om vi gör det är vi egentligen från Ryssland (Lex Ludmila) eller lite muskebergscrazy (Ricky Bruch, Tomas Johansson) eller så är det finnens fel (Linda Haglund och hennes tränare).
Det är alltid någon annan.
Och vi tror på det.
I cykelvärlden finns det rätt många som är skyldiga förutom cyklisterna själva, allt från internationellt förbund, sponsorer och arrangörer som gärna levt på den uppmärksamhet som Lance Armstrong gav sporten. Men jag tror inte att Armstrong eller hans polare tryckte i sig skiten med en kula riktad mot tinningen.
V ad än cyklisterna och deras vänner säger går det inte att skylla på någon annan.
"Det vore trevligt om ni någon gång lyfte fram alla de idrottare som tävlar utan att dopa sig", säger Magnusson, som numera är förbundskapten.
Jag håller med, men görs inte det varje dag? I alla tänkbara sammanhang.
Att cykeln lever - och tvingas leva länge - med ett nedpissat rykte är ju som det är, gissa gärna varför.
Det är inte ditt, mitt eller medias fel att cykelsporten nu släpas i skiten.
Däremot är alla svenskar självklart helt oskyldiga.
De har inte dopat sig. Skulle de ens ana att någon hade gjort det - om de bara sett minsta lilla - skulle de förstås berätta det.
Det måste vara för härligt att leva med ett sådant rent och vackert samvete.
