Milenco Vuksevic, Degerfors. Foto: / © BILDBYRÅNMilenco Vuksevic, Degerfors. Foto: / © BILDBYRÅN
Milenco Vuksevic, Degerfors. Foto: / © BILDBYRÅN
Billy Lansdowne, kalmar. Foto: / © BILDBYRÅNBilly Lansdowne, kalmar. Foto: / © BILDBYRÅN
Billy Lansdowne, kalmar. Foto: / © BILDBYRÅN
Frank Worthington, Mjällby. Foto: Bildbyrån / BILDBYRÅNFrank Worthington, Mjällby. Foto: Bildbyrån / BILDBYRÅN
Frank Worthington, Mjällby. Foto: Bildbyrån / BILDBYRÅN
Atiba Hutchinton, Öster. Foto: Andreas Hillergren / © BILDBYRÅNAtiba Hutchinton, Öster. Foto: Andreas Hillergren / © BILDBYRÅN
Atiba Hutchinton, Öster. Foto: Andreas Hillergren / © BILDBYRÅN
Paulinho och Afonso Alves, Örgryte. Foto: Niklas Larsson / © BILDBYRÅNPaulinho och Afonso Alves, Örgryte. Foto: Niklas Larsson / © BILDBYRÅN
Paulinho och Afonso Alves, Örgryte. Foto: Niklas Larsson / © BILDBYRÅN
Patrick Ekwall

Udda pärlor förgyller allsvenskan

Publicerad

Jag har alltid varit svag för allsvenskans importer, det förgyller, fördjupar och förändrar.

Det har jag varit sen de dagar då utländska spelare i allsvenskan var lika vanliga som människor från Mars.

Och Gif Sundsvall satsar alltså spanskt i år, bara en sån sak.

Jag vet inte hur många länder som är representerade i årets allsvenska, jag har inte räknat och det spelar inte längre någon roll eftersom det sedan länge varit en liga som alla andra; öppen för allt och alla.

Däremot har jag alltid varit fascinerad av att följa, läsa om och intervjua spelare som valt att flytta till allsvenskan.

En av dom blev min kollega, bästa vän och gudfar till min äldsta dotter, Wilma: Billy Lansdowne.

När Billy kom till Kalmar i början på 80-talet var det förstås andra tider, han var förvisso här som proffs, men på vintern var uppehållet från all fotboll nästan ett halvår så han fick tillstånd att åka hem till England, lira med Dagenham & Redbridge och fick betalt i antal mål.

Just engelsmän var en stark trend under en period, oftast på lån i mindre klubbar för att få speltid och utvecklas.

Tänk att Vinnie Jones var i IFK Holmsund, Peter Crouch i IFK Hässleholm och Dennis Wise i Grebbestad.

Det var lag som var ganska långt från allsvenskt spel.

Faktum är Teddy Sheringham aldrig spelade allsvenskt för Djurgården, endast i dåvarande andradivisionen som var uppdelad i norra och södra.

 

Och så förstås Frank Worthington, en George Best-playboy Light i svår beige mockajacka med fransar, som under en period vände upp och ned på lilla Mjällby, nattklubben Hanöhus och varannan ung blondin i Blekinge med omnejd.

Han kom till Listerlandet med åtta A-landskamper för England på meritlistan, han hade nyss gjort 29 mål för Birmingham City i högsta ligan.

Det blev tolv matcher och fyra mål i Mjällby AIF, inte mer än så, ändå är han ett av de mest omtalade utlandsproffsen i allsvensk fotbollshistoria.

När han avslutade sin karriär hade han representerat 24 klubbar och på frågan om vilken han uppskattade mest så kom svaret blixtsnabbt:

”Best club I have ever been to is Hanöhus Night Club”.

Det var sommaren 1980 och det var andra tider. På gott och ont.

I dag kan en allsvensk startelva bestå av fler internationellt importerade spelare än svenskar, vilket också betyder att charmen flagnat något.

När gränserna öppnades och när fotbollsvärlden förvandlades till en kringresande cirkus för handelsvaror på två ben så blev allsvenskan en plats för mer eller mindre framgångsrika lycksökare.

I dag ser vi väl kanske två riktigt lyckade exempel på tio och då kan vi alltid undra om det inte 1) hade varit bättre att satsa på en ung svensk spelare eller 2) hade varit läge att satsa en krona eller två på vettig och seriös scouting.

 

Men oftast låter det bra med något coolt namn (Big Mama!) från exotiskt land och då tar man gärna en chans.

Och lika ofta hakar man på en trend i tron att allt är guld som glimmar.

Först kom den engelska trenden, sen den från Balkan, följd av övertron på ALLA brassar, vi hade en stor dansk, finsk och isländsk sväng under en period (i dag är den snarare norsk) och därefter var afrikanska spelare som var flavour of the month.

Vi minns lätt sådana som Steve Galloway, Vukcevic och Co i Degerfors , Kalmarbrassarna, Sören Larsen, Jyrki Nieminen, Petur Marteinsson och Peter Ijeh.

Men rätt mycket uselt också, allt från videojuggar till Göken, Quirinho och Johnny Kongsbög. Med många, många flera.

Jag gillar mest de spelare som scoutats snyggt från ”ingenstans” och fått fart i allsvenskan för en stor internationell karriär.

Ett av mina starkare allsvenska minnen i det sammanhanget är från Stockholms stadion 2002.

Örgryte kom till start mot Djurgården en fin sommardag med två brassar i truppen, det var i stort sett helt nytt med inköpta brasilianska spelare och vi hade inte en aning om vad det var.

De hette Paulinho och Afonso Alves.

Bägge var klasser bättre än varenda spelare på planen, men Alves var tveklöst som om han kom från en annan planet.

Öis vann med 3-2, Afonso gjorde alla tre.

 

Afonso Alves karriär tog fart där och då och han blev till slut brasiliansk landslagsman.

I mina ögon är Afonso Alves den bästa import vi sett i allsvenskan, även under den tid som Tom Prahl placerade honom som yttermittfältare och vrålade ”föööööööörsvarsiiiiiida, Afonso!” när brassen valde att köra sin egen show, ganska långt från inrutade mönster.

Vi har sett spelare som en gång haft en stor karriär men som varit i allsvenskan på vägen ned, som Arnor Gudjohnsen (Häcken, Örebro), Jari Litmanen (Malmö FF), Ibrahim Ba (Djurgården), Dickson Etuhu (AIK) och DiegoLugano (Häcken), föratt nämna några.

Men allsvenskan har också hittat guldkorn som förädlats och blivit väldigt bra i ett internationellt perspektiv.

I modern tid tänker jag, förutom Afonso Alves, mest på Sebastian Eguren (Hammarby, AIK), Macdonald Mariga (Helsingborg), Daniel Amartey (Djurgården),  Etrit Berisha (Kalmar), Alejandro Bedoya (Örebro, Helsingborg) och Ari da Silva (Kalmar).

Ingen hade mycket till karriär när de kom till Sverige, alla fick fart i allsvenskan och blev uppköpta av tunga lag ute i Europa.

 

Och så tänker jag förstås på Atiba Hutchinson.

2004 fick han en chans i Öster.

Han var en lovande kanadensisk mittfältare men inte tillräckligt attraktiv för mycket mer än Växjö, om vi säger så.

Jag tyckte det var en intressant import och under min tid på TV4 älskade jag att åka ut och träffa allsvenska spelare från olika länder.

Det blev alltid bra.

Och det fanns något spännande att förmedla i ett sådana möten, som en amerikansk målvakt (Colin Burns) som hamnat i lilla Ljungskile.

Men, Atiba Hutchinson.

Jag kom ned till Växjö och träffade honom i en liten sunkig lägenhet som Öster hyrde i ett kontorshus, han bodde sparsamt möblerat (för att tala understatement) och hade fått en gammal cykel av klubben.

När det var för kallt fick han ta lokalbussen till träningarna på Värendsvallen.

Han satt mest ensam i kontorshuslägenheten utan grannar och väntade på träning eller match.

Det kändes så dystert.

 

Men Atiba ville ta chansen och tog den.

Han hamnade i Helsingborg, FCK, PSV och nu är han i Besiktas med över 70 landskamper på sitt cv.

Han bor bättre i dag och slipper ta vare sig cykel eller buss till träningarna.

Ibland har jag träffat Atiba på internationella matcher och han pratar gärna en stund, minns vårt möte i lägenheten och tackar alltid för att han fick lite uppmärksamhet.

Det är den typen av allsvenska sagor jag alltid älskat att följa och förmedla.

Kanske beror det på att jag som liten grabb fick möjligheten att följa Malmö FF:s (eller agenten Börje Lantz) värvning av brasilianaren Monteiro 1979.

Det var en världsnyhet då.

Sverige hade knappt sett brassar på riktigt sen VM 1958.

Jag cyklade från Lindängen till Stadions träningsplaner och såg Monteiro springa i åttor runt sina motståndare i MFF:s B-lagsmatcher.

Han var fantastisk.

Men tränaren Bob Houghton ville inte ha Monteiro, det var inte hans värvning, och brassen fick en kvarts inhopp i en A-lagsmatch.

Ett halvår åkte han hem till Brasilien som den bästa allsvenska spelare vi aldrig fick se spela.

Han försvann bara.

Första många år senare, 2004, hittade journalisten Henrik Brandao Jönsson honom i Salvador.

Monteiro körde buss, talade om sin framgångsrika karriär i Brasilien, hur han avskydde ”Bobby Houghton” och hans långbollar.

Samt om nattklubbarna Erikslust och Azalee.

Karriärer, drömmar, perspektiv, berättelser och olika öden – utländska spelare i allsvenskan kan ge så mycket som jag inte kan få nog att ta del av.

Och nu har de landat i Sundsvall, spanjorerna David Batanero och Carlos Gracia.

Det är svårt att se Sundsvall särskilt spanskt överhuvudtaget, det känns vare sig sangria, stränder eller tici-taca.

Just därför ska det bli väldigt spännande att följa.

Nya sagor, nya öden, nya tider.

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag