Du behöver inte ens läsa bokens första kapitel för att inse att Zlatan Ibrahimovic alltid drömmer om att vinna det som han ännu inte har vunnit.

Det som kan anses som rimligt är redan klart, ligagulden i Holland, Italien och Spanien.

Men Champions League, det som för dagens generation är det stora, det mäktigaste, den största av drömmar - den åtråvärda titeln har runnit honom ur händerna.

Känner jag honom rätt så brinner det fortfarande en eld inom Ibrahimovic som handlar om att få vinna Champions League.

Eller "den där jävla Champions", som han sa till kollegan Ola Wenström, när Manchester United besegrat Inter i åttondelen 2009.

Säsongen därpå gick han till Barcelona för att bli Europas mästare och ni vet hur det gick med det, än värre för Zlatan: Inter vann Champions League.

Och när han till slut valde Milan så var Zlatan väldigt noga med att väldigt ofta poängtera att det här var ett lag som skulle byggas upp, att det bara var början på någonting nytt.

Vi satt alla och väntade på vad den satsningen skulle innebära.

Så även Zlatan.

Det blev inte så mycket med det. Det blev i stort sett ingenting.

Jag har en känsla av Ibrahimovic anade vartåt det barkade när Milan inte lyckades locka dit en City-utfrusen Carlos Tevez i vintras.

Jag vet inte om Zlatan känner sig lurad - det är spel på rätt hög nivå här, svårt att ha kännedom om alla detaljer - men han har åtminstone blivit förd bakom ljuset.

Jag tror inte att han hade talat så öppet om en kommande storsatsning, om det inte var så att han trodde att det var sant.

Jag tror heller inte att det är med glädje, och utan vånda, som 30-årigen Ibrahimovic bryter upp sin tillvaro i Milano med två barn, nytt dagis, nya kamrater, ny stad, nytt land, nytt språk för jag tror

att även fotbollsstjärnor i den åldern tänker på mer än bara sitt eget bästa.

Och jag tror inte det handlar om de egna pengarna, han var ändå redan en av Europas bäst betalda och kan han nu köpa ytterligare tre eller fyra lyxbilar om året så känns det lite som shit the same.

Jag tror det handlar om Champions League. En sista chans. (Och förvisso en rätt intressant utmaning, men den fanns ju i Milan också).

Inte bara den sista chansen. Sannolikt också den enda. Hade det funnits intresse i Manchester City, United eller Real Madrid så hade de slagit till nu, när läget fanns. Inte om tre år, när han är 34.

Paris Saint-Germain ville. Och kunde. Förmodligen kände Zlatan initialt att PSG knappast var aktuellt men när Ibra insåg att Milans "satsning" bara var ett luftslott och att de behövde sälja för att få in cash - då fanns det inte så mycket att välja på.

Och när han tittat närmare på vad Paris-laget har ett erbjuda, så blev valet säkert enklare.

Milan låter säkert bättre för en tv-spelsgeneration. Men i dagsläget är PSG ett slagkraftigare lag än Milan, inte minst ekonomiskt; cashen styr, glöm aldrig det.

Paris Saint-Germain kan utmana de allra största de närmaste åren. Det är därför Zlatan Ibrahimovic tar den sista chansen att vinna den där jävla Champions.