Jag är fotboll. Jag har förvisso jobbat en hel del med ishockey, dels som lokal reporter när Malmö IF forcerade upp i elitserien under Percy Nilssons fana med Pekka, Lusth, Mörth, Peter Andersson, Svanberg, Burra, Åhlund, Sylvegård, hela den ligan med usual suspect.

Och dels som elitseriereporter när Fyran åkte ut på dagliga matchbevakningar.

Men fotboll är min grej.

Det går aldrig riktigt att jämföra

Å andra sidan är jag minst lika fascinerad av idrottens individer som jag är av enskilda sporter.

För mig är en superstjärna alltid en ­superstar, oavsett sport.

För mig är Zlatan Ibrahimovic alltid ­intressant, vad han säger och vad han gör.

Likaväl som Peter Forsberg alltid varit det.

Sen kan vi alla sätta oss runt världens rundaste bord och jämföra äpplen, päron och vad du vill i all oändlighet och vi kommer ändå alltid att komma fram till att det aldrig riktigt går att - jämföra.

En annan kultur

Men jag har jobbat med fotbollens största i modern tid, Tomas Brolin, Martin Dahlin, Jonas Thern, Fredrik Ljungberg, Olof Mellberg, Zlatan, you name them.

Och jag har jobbat med Mats Näslund, Börje Salming, Foppa, Mats Sundin, Henke Lundqvist, Sedin-bröderna, Henrik Zetterberg, Niclas Lidström und so weiter.

Klart att det är skillnad.

För när fotbollen (i landslaget likaväl som ute i Europa) sätter sina stjärnor på en piedestal så gör ishockeyn (i Tre Kronor likaväl som i NHL) allt vad man kan för att låta sina stjärnor synas, höras och vara tillgängliga för sina egna fans.

Det bor en annan kultur i NHL än i Premier League, om vi säger så.

När det dröjer max tio minuter innan Alexander Ovetjkin står till svars efter varje match i trehundrasjuttifem omgångar för Washington Capitals så kan det dröja två månader innan vi får veta vad Markus Rosenberg har för åsikter i West Bromwich Albion.

Kalla till styrelsemöte...

Inför två landskamper på tio dagar så talar landslagets lagkapten till folket när han ställer upp på presskonferens under en kvart vid ett enda tillfälle.

Och får Zlatan stå och vänta i tre minuter under ett reklamavbrott i Kanal 5:s sändning efter matchen mot Tyskland så kan landslagets ledning kalla till ett styrelsemöte på förbundet för att reda ut hur denna katastrof ska redas ut.

Ungefär så.

Det handlar inte om att blidka några rubriktörstiga journalister, det handlar framför allt om att ge folket vad folket vill ha.

De vill ha och höra Zlatan.

De vill ha och höra Henrik Lundqvist.

Hur kul det än må vara med Andreas Isaksson eller Samuel Påhlsson.

Fotbollen kan tagga ner

När jag nu skulle jämföra så var det rätt onödigt att jämföra med just Zlatan Ibrahimovic för det går inte att jämföra med någon nu levande människa i vårt land (kung, prins, Carola, Måns och Hollywoodkärringar inräknade).

I dag kan han inte gå en meter ­någonstans på en svensk, italiensk eller parisisk gata utan att bli omsvärmad av människor - han lever ett liv som få kan föreställa sig.

Men generellt sett så kan fotbollen tagga ned.

Och ge folket vad folket vill ha de dagar som vi inte vänder 0-4 till 4-4 mot Tyskland i Berlin.