Så kan åtminstone jag känna och självklart är det att lätt att göra det när man står vid sidan om och tittar på. Det är åtminstone betydligt lättare för mig att hävda att den och den ska släppa sin farsa (ja, det är mest pappor och gissa gärna varför) än det är för ett barn att förklara för sin pappa att han får bytas ut mot en annan tränare.

Det är också det som är det läskiga.

Att ett barn - förvisso i vuxen ålder - ska behöva bryta med sin egen förälder med risk för en uppriven familj bara för att det vuxna barnet vill 1) byta tränare 2) klippa en navelsträng.

Hur många vill ge sig i en sådan uppslitande känslostorm med alla tänkbara konflikter?

Det är ganska självklart att föräldrar som får för sig att de ska bryta upp sina egna karriärer för att bli personliga barntränare sätter sin son eller dotter i en svår och krånglig sits.

Som jag ser det: I ett känslomässigt järngrepp.

Sen får alla säga precis vad de vill om att allting är perfekt, att det handlar om att "slå av och slå på" och att när vi tränar är hon min tränare och när vi slutat träna är hon min morsa.

Jag tror säkert att det kan vara så, jag har ingen egen erfarenhet av att ha någon av mina föräldrar som betald och självutnämnd coach i min egen yrkesutövning.

Men ser du det ur ett perspektiv en liten bit vid sidan så känns det bara smått obehagligt, jag skulle sträcka mig så långt som att det jag rätt ofta kan tycka att det är mentalt ohälsosamt.

Jag inser att det finns mer eller mindre galna föräldrar, jag inser att det finns mer eller mindre sunt förnuft, jag inser att det finns förhållande mamma/pappa/tränare/barn som kan betraktas som väldigt lyckade.

Stefan Holm och pappa Johnny, Anna Lindberg och Ulrika Knape, Anja Pärson och Anders för att bara nämna några. Tycker det är lite skillnad på farsor som är elittränare för lag där en son spelar, det är ju inte direkt så att Kent Forsberg följde med Peter till NHL och höll killen i handen, än mindre började coacha i Quebec Nordiques.

Men mörkertalet!

Och hur många barn har aldrig vågat dumpa sina tränarföräldrar med risk för att såra sina familj?

Pappa ena stunden, tränare den andra, jovisst. Det låter vackert i sin linda. Men prat är prat och blod är tjockare än vatten. I grunden är du alltid barn och förälder, förälder och barn.

En hel del direktörer ser förstås till att fasa in sina kids i näringslivet och går hand i hand när barnen ska "läras upp".

Men om en 15-åring bestämmer sig för att bli pilot när han blir stor så finns det inga föräldrar som tar ledigt från sina jobb och bestämmer sig för att bli barnets personliga instruktör dygnet runt, flyttar runt överallt där barnet går i skolan och bestämmer sig för att vara avlönad föräldratränare i att flyga flygplan.

Då skulle farsan lätt bli betraktad som lite mango-pango, men om det är fotboll eller badminton, då är det alltså helt naturligt.

Knappast, om du frågar mig.

Föräldrar ska vara föräldrar och som tillräckligt vettiga föräldrar är de världens bästa rådgivare.

Det är inte detsamma som att vara det vuxna barnets anställda personliga elitidrottstränare.

Det är bara fishy.