HELSINGBORG. En misslyckad frispark blev de regerande mästarnas enda avslut på mål.
Tommi Vaiho målade en tavla över hela norra kortsidan på just den frisparken.
Matchen var inte ens två minuter gammal men allt om varför HIF inte längre är bäst i Sverige och varför Djurgården har så ofantligt svårt att vinna matcher var redan sagt.
Det var May Mahlangu som fälldes till vänster utanför Djurgårdens straffområde, bara 30 sekunder hade gått och Daniel Nordmark peggade upp bollen för inlägg.
Ett inlägg som blev lite för långt, lite för högt och lite för dåligt.
Inte ens menat som ett skott
De regerande mästarnas lycka - och Djurgårdens stora olycka - var att målvakten Tommi Vaihos ingripande var ännu sämre än Nordmarks inlägg.
Långt mycket sämre.
Djurgårdskeepern släppte bollen, först mellan sina armar och sedan mellan sina ben, och in i mål till 1-0.
Det hade gått en minut och elva sekunder.
Det blev Helsingborgs IF:s enda skott på mål.
Och det var inte ens menat som ett skott.
Ni som fortfarande undrar över vad som hänt med den stora rödblå mästarmaskinen kan sluta nu.
Ni som funderar över varför Djurgården inte vinner matcher men inte heller förlorar har svaret.
Rätt formerat av Pehrsson
Magnus Pehrson formerade sitt Djurgården så rätt.
Daniel Sjölund inledde som eminent defensiv bollvinnare och med fem hyfsat tillbakadragna mittfältare i försvarsläge blev innermittfältet så trångt att fjolårets guldmotor Ardian Gashi och May Mahlangu hade svårt att andas.
Och med syrelös mittfältsmotor hackar HIF.
Framåt lät Magnus Pehrsson inledningsvis store och tunge Ricardo Santos söka upp Loret Sadiku i duellerna och med det skapade gästerna oro hos mästarna som föll tillbaka för att säkra lite till.
Det var ingen sprudlande match och ingen spektakulär underhållning.
Men jag imponerades av hur Djurgården förvaltade sina resurser. Och såg hur tunna Helsingborgs IF är just nu.
Med Walid Atta, Erik Edman och Christoffer Andersson på skadelistan och Mattias Lindström, Erik Sundin och Emil Krafth ännu ej i matchstartsfysik är HIF helt beroende av att Gashi och Mahlangu ska dominera matcher som man gjorde 2011. När de nu inte gör det hade mästarna behövt den där typen av anfallare som gör mål på en femtedels målchans, men i stället har man Alfred Finnbogason och Thomas Sörum. Mot Djurgården hade duon sammanlagt ett avslut, blev alldeles för stillastående och plockades enkelt ner av ett gediget bortaförsvar.
Missade att stänga matchen
Precis som mot Kalmar senast hade HIF en bra chans att göra 1-0 till 2-0 och stänga matchen. Mahlangu återerövrade i 54:e minuten boll högt upp på offensiv planhalva, Daniel Nordmark slog en bra djupledspass till Sörum som från bra läge till höger inne i straffområdet drog i väg det där enda forwardsavslutet.
Lågt, uselt, med skruv bort från målet och utanför bortre stolpen.
Fyra minuter senare lyfte Magnus Pehrsson ut Ricardo Santos, flyttade upp James Keene på topp och puttade upp Peter Nymann Mikkelsen som yttermittfältare.
Tio minuter senare dundrade dansken i väg ett hårt distansskott som Pär Hansson tippade till hörna och gång på gång tog han sig sedan förbi Jere Uronen och vek in bra inlägg i straffområdet.
Med kvarten kvar nådde ett sådant inlägg Brian Span och i sin första allsvenska match från start nickade amerikanen starkt in 1-1 efter en duell mot en bortkommen Joseph Baffo.
HIF är inget guldlag
Det var en match som Djurgården borde ha avgjort med det där målet - men en målvaktstavla gav i stället femte 1-1-matchen i rad.
Samtidigt var det tredje gången i år som HIF tappade 1-0 till 1-1 hemma på Olympia. Lägg ihop det med det enda ynka avslutet på mål och facit på ekvationen är glasklar:
Helsingborgs IF 2012 är inget guldlag.
Djurgården har bara två poäng ner till kval men om man fortsätter prestera och slutar slarva ska man blicka uppåt i tabellen.
