MALMÖ. Kyliga kvällar, fuktigt gräs och mörka himlar.
Ni sörjer att sommaren är slut.
Jag älskar att den svenska fotbollens bästa tid är här.
Det finns ett datum varje år då den svenska fotbollens bästa tid inleds.
Vanligtvis är det den 1 september.
Dagen efter att transferfönstret slagit igen och den löjliga säsongen en gång för alla är över.
Det är dagen då vi vet vilka spelare som ska slåss om titlar, kontrakt, nedflyttningar och uppflyttning.
Det är då fokus flyttas från mer eller mindre korrupta eller renhåriga agenter, ut från styrelserum och sportchefskontor och in där den hör hemma.
På gräsmattorna.
Som av en slump sammanfaller den här tiden på året med den då ljumma kvällar ersätts av fuktiga stormar. Då soliga morgnar på altaner och balkoner bytts mot störtregnstransporter på cykel, på tåg, på bussar, i bilar.
Våra ledigheter tar slut.
Våra liv hittar smärtsamt enkelt in i gamla vanor.
Det kommer som ett slag i ansiktet, vi golvas men så, när vi kämpar upp ögonen igen och skjuter en kopp svart rakt ut i blodet så börjar hjärnan jobba i andra banor.
När lirar MFF, HIF, Bois, TFF, Öster?
Eller, ännu hellre, Bara GIF, Ödåkra, Dösjebro eller Snöstorp/Nyhem?
Om hösten blir fotbollen ännu viktigare. Dels för att tabeller, serie och mästerskap ska avgöras.
Men också för att vi behöver den ännu mer i våra liv.
För det är inte längre den tiden på året då det "går åt rätt håll".
Tvärtom.
Det går käpprätt in i kolmörkret och varje gång det där kolmörkret lyses upp av strålkastarljusen från en fotbollsarena så smälter mitt hjärta, då värms min själ, då känner jag att jag lever.
När Tom Prahl en gång i tiden tränade Malmö FF var han hösten 2004 helt lyrisk efter en match inne på Malmö Stadion.
Jag minns inte vem Malmö FF mötte - det kan ha varit Hammarby eller Djurgården - men jag minns varför den lågmälde Prahl var så uppspelt och jag minns att jag tyckte att han hade rätt.
Det var runt 20 000 åskådare på läkataren - det var rätt ofta det i Malmö på den tiden - strålkastarna lös upp scenen och spelet var tempostarkt, fysiskt och medryckande.
Prahl kallade det för "en internationell match med en internationell inramning". Sånt vi i vanliga fall ser på tv.
Säga vad man vill om söndagsmatcher klockan tre. Men det blir på något sätt mer intimt i det upplysta mörkret, med den något brända höstdoften i näsborrarna och en sista chans att få uppleva något som kan ge oss värme genom en lång kall vinter.
Jag är rent ideologiskt för att lägga om svensk fotboll till höst/vår - men jag erkänner också att det finns mycket jag skulle sakna av det vi har i dag.
För vi har den fotboll vi har.
Och vi är uppvuxna med att allsvenska guldstrider avgörs i lätt dimma och entaliga temperaturer.
Det är något väldigt vackert i den fotbollen och det är att den är vår fotboll.
Den här hösten hoppas jag på en lång och intensiv guldstrid. Jag hoppas HIF kan hävda sig i Europa League.
Jag hoppas på Öster och Halmstad till allsvenskan och att Trelleborgs FF klarar sig kvar.
Och så hoppas jag att Bara GIF går upp i femman.
Det är tamejfan förnedrande att behöva läsa tabellen för sexan för att få veta hur det gick.
