Jag är inte mycket för matematik men jag har förstått att det är en vetenskap som påstår att två minus kan bli plus.

När Malmö FF på transferfönstrets näst sista dag sålde sin anfallsstjärna Mathias Ranégie till italienska Udinese tappade man sitt offensiva mottagningsspel, den enkla lösningen, möjligheten att skicka långt och få tid att andas.

Dagen efter fick man bara 1-1 hemma mot Mjällby och ett smärtsamt bevis på att den fotboll man spelat tidigare under säsongen inte riktigt fungerade längre.

Det var som om luften där och då började pysa ur både fansens och lagets gulddrömmar 2012.

Man stod där helt enkelt med två minus.

Slutet på finliret

Det första minuset fick man angripa genom att låta Daniel Larsson - där Ranégie tidigare sugit ner luftbollar - försöka bli en måltavla för uppspel längs marken och oftare låta båda anfallarna och de båda kantmittfältarna spela med ryggen åt resten av laget.

Det andra minuset fick man försöka åtgärda genom radikala nedskärningar av långa uppspel och massiva höjningar av löpta meter.

Malmö FF började spela en konditionsmässigt mycket jobbigare fotboll, man började ha bollen mindre inom laget, man slutade finlira.

Wilton Figueiredo ersattes av Markus Halsti.

Bara en sådan sak.

Malmö FF är hösten 2012 ett lite annorlunda lag än man varit sedan Roland Nilsson tog över 2008.

Och det fina är att man har insett det.

Supportrarna vill se vinster

Det har gjort att det inte längre är lika iögonfallande trevligt att se MFF spela fotboll, men jag tror inte fansen bryr sig eftersom Rikard Norlings lag nu gör det fotbollssupportrar älskar mest av allt i hela världen.

Vinner matcher.

Erik Friberg har vandrat runt mellan lite modifierade roller på mittfältet och tog ytterligare ett kliv sedan Halsti gått in och Friberg fått en mer offensiv roll.

Den som sagt det inför årets säsong; att Erik Friberg under guldrallyt skulle ha den offensivare kreativa rollen på Malmö FF:s innermittfält och att laget skulle växa ytterligare ett snäpp av det hade tilldelas Nobelpriset i fotbollsfysik.

Simon Thern som en gång avskydde att vara vänstermittfältare har börjat trivas allt bättre där. Vänsteryttern Miiko Albornoz bildar som högerback bakom Jiloan Hamad en av allsvenskans bästa kanter.

Filip Helander har lyft från den bottenlösa gyttjan på Rambergsvallen på Hisingen en svart påskdag, till att bli en riktigt bra allsvensk mittback.

Tokelo Rantie gick ner i lön, valde bort en lyxlägenhet i Sydafrika och bytte mercan mot en malmöitisk cykel.

I tisdags gjorde han mål för Bafana Bafana och i dag ska han göra det i kycklingburen i Sm åland.

En tråkig titelrånare

För mitt i den här guldstriden där Häcken har gjort 61 mål - 18 fler än Malmö FF - och Elfsborg i sina bästa stunder hyllas för sitt snabba passningsspel, sina enorma omställningar och smarta innermittfält så har Malmö FF gått andra vägen.

Man har blivit den tråkiga titeltrånaren.

Den gnetande, gnuggande, grisande guldkandidaten.

AIK är fem poäng från serieledning med fem omgångar kvar och knappt ens ett mirakel kan ge gnaget Lennarts buckla men MFF kommer att gå ut i kycklingburen i eftermiddag för att hugga till sig ännu en skalp. Det skulle förvåna mig om det blir vackert, men jag skulle inte lyfta ett ögonbrynshårstrå om man lyckas.

Och då ligger den där fortfarande vidöppen framför Malmö FF - vägen till SM-guld.