BORÅS. Elfsborg maktdemonstrerade.
Men nu väntar fyra bortamatcher i rad på riktigt gräs och det är där Elfsborg ska visa om man verkligen är ett guldlag.
Malmö FF?
De ska vara jäkligt glada att man nu spelar två hemmamatcher i rad.
Det var en kväll som en av dem som skapade Magnus Haglunds självbild av Elfsborgs IF.
För inget lag i Sverige är lika bra mot de bästa som Elfsborgs IF är - speciellt inte hemma på Borås arena.
Niklas Hult spann loss redan i matchöppningen och Miiko Albornoz fick aldrig chansen att visa vilka fina fötter han har och genom det fick Malmö FF aldrig chansen att bygga sitt eget spel.
Malmö FF kom med en sent ändrad matchplan - Erik Fribergs fot svullnade upp under natten mot söndagen, Daniel Andersson blev innermittfältare och Jasmin Sudic kastades in i mittförsvaret - och det var mer än Elfsborg behövde.
Visserligen kom 1-0-målet tursamt efter att Johan Larssons skott styrts in via Daniel Andersson, men det kom inte orättvist.
Elfsborg var rappare i den första halvleken, Johan Larsson kom med i spelet precis så som Malmö vill ha med Ricardinho och Albornoz, och gammelmatchen på mitten vann Anders Svensson övertygande mot Daniel Andersson.
Malmö FF:s första riktigt rejäla anfall kom i 57:e minuten.
Det gav 1-1.
Daniel Larsson mötte klokt, satte hem till Simon Thern, smet smart i djupet åt vänster och lyfte in bollen till en Mathias Ranégie som fick öppet mål.
MFF lyfte med det.
Men inte länge.
För Elfsborg var precisare i passningsspelet, fick på så sätt bättre fart på kantmittfältarna och när tempot skruvades upp på det kvicka plastgräset så hann inte Malmö helt enkelt inte med.
Det var ingen tillfällighet.
Det såg ungefär likadant ut när Elfsborg i fjol vann med 3-0.
Samtidigt står jag benhårt fast vid det jag skrev innan gårdagens seriefinal.
Den här matchen avgör inte allsvenskan 2012.
Jag är helt övertygad om att Elfsborgs fyra kommande bortamatcher kommer att betyda mer för utgången av årets serie än massakern i går gör.
För samtidigt som Elfsborg kan spela ut Sveriges bästa lag på hemmaplan så är man inte lika starka på bortaplan - och på bortaplan med naturgräs som underlag...
Låt mig konstatera det här, sedan 31 juli i fjol har Elfsborg tagit en enda poäng på naturgräs.
Och nu ser Jörgen Lennartssons bortaschema ut så här:
26/8 Häcken.
16/9 IFK Göteborg.
26/9 AIK.
7/10 Gais.
Fyra gräsmatcher och det är i de matcherna nyckeln till SM-guld finns för Elfsborg.
Lyckas man vända trenden och börjar man ta poäng på naturgräs, då talar det mesta för att Elfsborg tar titeln.
Skulle man däremot inte göra det så gör de gulsvarta nog bäst i att gå rent hemma för att nå hela vägen.
Faktum är att fem av Elfsborgs resterande sex bortamatcher spelas på naturgräs och så här enkelt är det: Med nuvarande gräsfacit firas inget SM-guld i Borås i höst.
För Malmö är läget något av det omvända.
Laget är märkligt svaga på bortaplan där man under året har släppt in 23 av 24 mål.
Nu väntar två raka hemmamatcher och med två raka segrar - mot Sundsvall och Mjällby - skulle toktorsken i går snabbt vara glömd.
Men Malmö har andra problem att brottas med.
Rikard Norling har sedan i mars efterlyst ytterligare en kantmittfältare utan att något annat har hänt än Jimmy Durmaz flytt till Turkiet.
Jag har svårt att se hur MFF ska kunna utmana hela vägen under hösten om man inte hinner förstärka på den positionen innan transferfönstret smäller igen.
Signalerna jag får är dock att man kommer att göra det och att spelaren i fråga trots allt blir förre mjällbyiten David Löfquist.
En liten chansning som kan hålla.
Allra viktigast för Malmö är dock att man får behålla Mathias Ranégie.
Jämför man MFF 2012 med guldåret 2010 så är Ranégie och hans spelstil det enda man har nu som är bättre än vad man hade då.
