Han klev in i pressrummet med ett leende så brett och saligt att till och med Sören Åkeby log.

Sedan sa Tokelo Rantie:

- Jag är inte nöjd med min insats.

En särskild typ av debut

En timme tidigare hade sydafrikanen klivit in på Swedbank Stadion till ett dundrande jubel från en hemmapublik som aldrig tidigare sett honom spela.

Det var den typen av debut.

En typ av debut som kan få matcher där ett lag radar upp anledningar till ­varför man inte kommer bli mästare att svänga 180 grader.

Debuter som folk i en stad där ­himmelsblått inte är en färg utan ett sätt att leva kommer att prata om till ­julwirren i årtionden framöver.

För Malmö hade återfallit i gamla synder.

Rörelsen och det flödande passningsspel som bygger lagets livsviktiga anfallsfotboll hade börjat att koagulera.

Sundsvall var riktigt bra

Erik Friberg och Wilton Figueiredo är två bra allsvenska innermittfältare, men tillsammans inte tillräckligt kreativa­ för att dyrka upp det hänglås Sören Åkeby byggt med Ari Skúlason och Kevin Walker som defensiva innermittfältare.

I desperationen över att inte kunna omsätta ett spelmässigt övertag i mål föll MFF isär i början av andra halvlek. Daniel ­Larsson satte press, Figueiredo/Friberg avvaktade och Pontus Jansson och Filip Helander visste inte om de skulle falla eller trycka upp.

I samma period var Sundsvall riktigt bra.

Emil Forsbergs friläge räddades av Johan Dahlin och kort därpå sköt "Lill-Foppa" ett distansskott tätt över.

MFF tappade organisationen och när det var som värst sträckte sig Malmös lag från Smygehuk till Treriks­röset och sånt gör det inte mindre jobbigt att spela fotboll.

"Känner mig välsignad"

Sören Åkeby och Rikard Norling vevade som ­kostymklädda väderkvarnar och utan den ledbandsskadade Daniel Andersson saknade MFF stabilitet.

Ena knäet är sargat och prognoserna talar om minst en månad utan matchspel för MFF-kaptenen. När Sundsvall stormade framåt spreds oron i MFF och det var ironiskt nog inte förrän Rikard Norling gjorde ett anfallsbyte som hans lag fick tid att andas igen.

För några veckor sedan bodde Tokelo Rantie i en våningssäng på en fotbollsakademi i Sydafrika.

Han hade erbjudits ett fett förlängt kontrakt, en vräkig bil och en penthouse-lägenhet av Orlando Pirates - som han gjorde sju mål på 20 matcher för i fjol - men valde våningssängen för att han ville flytta tillbaka till Sverige.

Hit togs han av den förre HIF-tränaren och lagledaren Bosse Nilsson - som sägs kallas Mister Bo på varenda flygplats i Afrika - och efter några månader i IFK Hässleholm visste Tokelo Rantie var han ville ta vägen.

- Jag såg Malmö FF på tv och sa till mina vänner: 'Där ska jag spela'. Nu fick jag möjligheten till det och jag känner mig välsignad, sa Rantie.

Stadion förlöstes

Den korte, kvicke och kraftfulle Tokelo Rantie grävde med fyra minuter kvar att spela fram bollen till Mathias Ranégie.

Med ryggen mot målet höll ­Ranégie i bollen, undan två motståndare och satte Miiko Albornoz i avslutsläge.

- Det var ett enormt starkt ­för­arbete av "Ragge". Jag kände direkt när jag träffade bollen att det var mål, sa 1-0-skytten Miiko Albornoz.

Högerbackens vänsterskott böjdes otagbart in i storspelande Oscar Berglunds bortre hörn.

Och Swedbank Stadion ­förlöstes.

I ett dygn hade fansen tagit in tre poäng på Elfsborg. Nu gjorde även laget det.

Och efter det förlösande ledningsmålet i 87:e minuten kastade Sundsvall av sig kläderna och gick för kvittering.

Det tog två minuter för Tokelo Rantie att utnyttja den blottningen.

Simon Thern slog den delikata långbollen in på en tom Sundsvallsplanhalva, Rantie sprang ifrån allt och alla, väntade in Robert Lundström, vände bort honom och dunkade in 2-0 i bortre hörnet.

Fyra lag i ett slag

Matchen var ingen makt­demonstration från Malmö FF.

Men Tokelo Rantie demonstrerade för hela allsvenskan hur lite som kan skilja mellan fiasko och succé.

Vi har fyra lag i ett slag om guldet.

Det kommer att bli en ­underbar höst.