MALMÖ. Mathias Ranégie eller inte - det är en fråga av underordnad betydelse.
Det som i stället gör mig uppriktigt bekymrad i den här trupputtagningen är att vi återigen kan skönja Erik Hamréns övertro på sin egen spelidé.
Och oviljan att bredda truppens kompetens.
Man kan se på Erik Hamréns tid som svensk förbundskapten genom olika glasögon.
Ur ett par ser vi hur viljan att föra spelet vuxit, hur bollskickliga spelare fått större plats och hur laget i sina bästa stunder spelat en attraktivare fotboll än på massor av år.
Genom ett annat par glas-ögon ser vi det här:
Vi åkte till Amsterdam för att föra oss till en seger mot Holland och förlorade med 4-1.
De två tävlingsmatcher där vi presterat bäst resultat - mot Holland hemma i EM-kvalet och mot Frankrike i gruppavslutningen i EM - hade motståndarna inget att spela för.
I de matcher där spelet låst sig, som exempelvis i EM-premiären mot Ukraina, har Sverige saknat alternativ att byta in för att bryta en matchbild.
När Erik Hamrén i går förklarade varför han trots massor av offensiva återbud inte tagit ut Mathias Ranégie i truppen till träningsmatchen mot Brasilien blev svaret:
– Det är inte den spelartyp som jag vill ha som nia. Det är mer en djupledsgående spelare som jag vill ha. Och som nummer tio ser jag Zlatan Ibrahimovic och Ola Toivonen som bättre.
Som djupledsforwards tog Hamrén - i Johan Elmanders, Markus Rosenbergs och John Guidettis frånvaro - ut Hamburgs Marcus Berg och Utrechts Alexander Gerndt.
Det skiljer en del i spelstil mellan nyss nämnda fem, men inte våldsamt mycket.
Mellan Ola Toivonen och Zlatan Ibrahimovic skiljer en del. Men när du behöver ändra en matchbild har du inte enormt mycket att välja mellan när Gerndt, Berg, Rosenberg, Guidetti och Elmander är alternativen.
Inget ont om dessa spelare - de håller en hög nivå och ska vara landslagsaktuella.
Men jag anser att Erik Hamrén måste börja tänka utanför sina egna riktlinjer, inte mycket, men tillräckligt för att öka sitt lags chanser att komma tillbaka från så väl spel- som resultatmässiga underlägen.
Mathias Ranégie är en sådan spelartyp.
Jag vet inte hur mycket Erik Hamrén sett Ranégie spela men om han tror att MFF:aren är en stationär och felvänd forward kan han inte ha sett honom speciellt mycket.
Ranégie är bra i djupet och efter Zlatan Ibrahimovic den starkaste straffområdesforwarden vi har.
I lägen där Sverige jagar mål mot samlade försvar - som mot exempelvis Ukraina i EM eller i matcher mot "lättare" motstånd i kommande VM-kval - kan du kasta in hur många djupledslöpare som helst, finns de inga ytor att springa på är deras spetsegenskaper devalverade.
Ranégie kan bryta mönster och kan som stark offensiv bollvinnare ge Zlatan Ibrahimovic möjligheter få andra svenska forwards är förmögna.
Jag säger inte på något sätt att Sverige ska spela tävlingsmatcher med Ibrahimovic och Ranégie från start.
Men med Ranégie på truppens sista offensiva plats skulle Erik Hamrén ge sig själv en möjlighet han tidigare helt saknat (om man räknar bort de gånger Olof Mellberg desperat flyttats upp sista fem).
För även om vi i dag spelar en roligare landslagsfotboll så är vi fortfarande ett litet fotbollsland och när vi kör fast byter vi inte bara hur som helst in en formstarkare spelare.
Vi behöver möjligheten att förändra mer än så.
Därför gör Erik Hamréns agerande i frågan Mathias Ranégie mig orolig.
Inte för att det är just Ranégie, utan för att jag anar ett mönster jag inte gillar inför kvalet till VM i Brasilien 2014.
