Pontus Jansson dansade framför Norra Stå, Miiko Albornoz var halvvägs upp på läktaren och till och med Johan Dahlin såg ut att kunna hålla takten.

Det hade domedagsregnat i Malmö – så som det bara kan göra i just Malmö de där dagarna när cyklar bör bytas mot gondoler – men när kvällen blev kolsvart och 90 minuter var över så slutade det tvärt.

Malmö FF hade gjort sitt i den allsvenska toppstriden och man kan alltid välja att se saker och ting från två håll.

Hade jag hetat Gerhardsson, Lennartsson eller Alm så hade jag sett hur Malmö FF inte längre är ett sprudlande anfallslag med ett stort och attraktivt bollinnehav.

Hade jag hetat Norling så hade jag sett tre poäng och säsongens trettonde hållna nolla.

Trettonde.

Malmö FF – som är ett lag vars största styrkor ständigt sägs vara offensiven, farten och passningsspelet – har alltså hållit nollan i varannan match.

Och det kan man ju göra om man som ett FC Barcelona på topp aldrig tappar bollen, men sådant är inte det här Malmö FF.

Och faktum är att det här laget inte är lika underhållande att se i höst som det var hösten 2011 och hösten 2010.

Däremot är det MFF vi nu ser betydligt stabilare och det är väldigt talande, och inte på något sätt en tillfällighet, att man de senaste två matcherna som central mittfältare ersatt den förre anfallaren Wilton Figueiredo med den förre mittbacken Markus Halsti – och blivit bättre.

Inte bättre som i spelmässigt roligare och attraktivare utan bättre som i att ta tre poäng och göra det svårt för motståndarna.

Mot Norrköping gjorde fjunismittbackarna Pontus Jansson, 21, och Filip Helander, 19, återigen en felfri insats. Halsti var klok, enkel och avlastande. Simon Thern trivs med de fria tyglarna från vänster och även om ingen av anfallarna kan få överbetyg så gjorde Malmö FF två mål, brände en straff och missade ett helt öppet friläge.

När Jiloan Hamad efter gårdagens match sa att hans MFF i år inte varit bättre än vad man är just nu och att formkurvan är stigande så har han helt rätt.

Och det är en av två detaljer som kan avgöra guldstriden till MFF:s fördel.

För Elfsborg var som bäst innan EM, Häcken hade sin topp under sensommaren och AIK förra månaden i den veva man slog Helsingborg och vann derbyt mot Djurgården.

Nu har Elfsborg svajat, Häcken sett lite slitna och tagna ut och AIK sargas av Europa League.

Malmö FF?

Man har ännu inte varit riktigt bra, men man är riktigt stabila och på väg uppåt.

Den andra detaljen finns precis bredvid planen. I går hade MFF Ivo Pekalski, Wilton Figueiredo, David Löfquist, Alex Nilsson, Robin Olsen, Dardan Rexhepi och Matias Concha på bänken.

I början av andra halvlek sa jag att Rexhepi var den av bänknötarna som haft den minst lyckade säsongen.

En halvtimme senare hade Rexhepi gjort ett högkompetent matchavgörande inhopp där han bland annat ordnade straffen till 2–0.

Just nu har MFF bäst formkurva och starkast bänk.

Därför ska alla blådårar söndagen den 21 oktober göra Sveriges tråkigaste väg – de 29 milen från Malmö längs E22:an genom Hörby, Jämjö och Fåglemara till Kalmar – till en himmelsblå flod. Man ska belägra kycklingburen i Östra Småland och man ska lyfta fram sitt lag ytterligare ett litet steg.

För Malmö FF har inte lett årets allsvenska en enda gång men jag skulle inte bli ett dugg förvånade om man tar steget dit upp – i den 30:e omgången.