Grand Hotel i Stockholm. Här festar turnerande rockstjärnor. Här vilar hårt arbetande skådespelare mellan tagningarna.
Här väljer Mats Sundin att berätta att hans ishockeykarriär är över.
Han är 38 år, nygift och redo att lämna omklädningsrummen i NHL. Beslutet är väntat. Och framför allt, det är hans beslut.
Redan förra säsongen tog det emot att ladda mentalt för den 18:e NHL-säsongen. Sundin drog ut på beskedet och spelade bara den andra halvan av NHL-säsongen. Det måste ha varit riktigt tufft att lämna Toronto där han var lagkapten och klubbens klippa under så lång tid att svenskar som jag, födda på 1970-talet, alltid tänkte på Mats Sundin före Börje Salming som Maple Leafs mest kände svensk genom tiderna.

När Mats Sundin nu lägger av och man ska minnas vad han gjort bäst som hockeyspelare finns det förstås massor av sköna stunder. 1 349 NHL-poäng på 1 346 matcher är häftigt. Men inga minnen är så sköna som när han hade Tre Kronors tröja på sig.
Som den 4 maj 1991. Jag kastade mig hem från högskoleprovet för att hinna se upplösningen av Sverige-Sovjet. Jag missade i stort sett hela matchen. Men inte Mats Sundins guldvinnande 2-1-mål. Hans första VM-guld med Tre Kronor. Den svenska glädjen. Guldyran som spred sig över vårt land den kvällen. Den kvällen vann också Carola schlager-EM.
Mats Sundin blev målkung i VM i Finland 1991. Han var med och vann VM-guldet i Tjeckoslovakien 1992.

Och OS-guldet i Turin 2006 slår det mesta som jag varit med om som reporter. 3-2-målet mot Finland. Sundin, Peter Forsberg och Nicklas Lidström gör den gyllene generationens största mål.
Jag minns att jag på pressläktaren drog till kollegan Gunnar Nordström över armen och sa:
- Tänk om det här målet blir det sista i matchen. Ett guldmål!
Det blev det. En sann OS-gulddröm mitt framför våra ögon.
Jag tycker också att det som gör Mats Sundin så stor som hockeyspelare är alla de gånger han svalt besvikelsen över missade Stanley Cup-slutspel eller tidiga fall i NHL-slutspelet och ändå packat väskan och spelat VM för Tre Kronor.
Som i Åbo 2003. Sundin satt i tandläkarstolen i Kanada i åtta timmar eller nåt sånt efter att mer eller mindre ha svalt en puck.

När munnen var klar var Mats Sundin klar för VM. När vi pratade med honom i Åbo så visslade det från hans mun när han sa bokstaven S...
Det blev inget guld i Finland 2003, men vändningen i VM-kvartsfinalen mot just Finland i Hartwall Arena, då 1-5 blev 6-5, är också ett av mina läckraste minnen med Mats Sundin.
Hans galet glada blick när han kramar om lagkamraterna efter Per-Johan Axelssons 6-5.
Det omöjliga blev möjligt. Och precis som vid VM-guldet 1992 var Peter Forsberg vid Suddens sida. Tänk vad mycket Foppa och Sudden har gjort för Tre Kronor och svensk ishockey.
Hur Forsberg gör med sin hockeyframtid är ännu okänt.
För Mats Sundin är det över. Hoppas att han på något sätt vill fortsätta att jobba med ishockey.
Men det är lätt att förstå om han vill göra något HELT annat.