Det är inget ovanligt att idrottsstjärnor älskar musik eller att musikaliska stjärnor älskar idrott - likheterna är fler än olikheterna - men just Willy DeVilles intresse var inget jag var beredd på, vi hade inte ens talat om det, och vi talade under en period väldigt mycket och ofta.
Jag minns inte ens när detta ägde rum, men Hans Simonsson var i New York för att hälsa på Mats Wilander och jag tog med Hans till gamla Lone Star Café - när det låg på Femte Avenyn - för att se Willy DeVille.
Vi träffade honom mellan två set i det unkna omklädningsrummet, och det visade sig att Willy hade full koll på vem Hans Simonsson var.
Om det berodde på att man säger "set" både i tennis och om två eller tre olika framträdanden samma kväll på en rockklubb vet jag inte.
Det handlar ju inte bara om tennis och Willy DeVille. Rod Stewart brukade alltid säga att det stod mellan fotboll och rockmusik om han skulle ha en chans att ta steget upp från den engelska arbetarklass han riskerade att kvävas i. John McEnroe sa en gång att han var beredd att ge vad som helst för att bli en lika talangfull rockmusiker som han var tennisspelare...och Mats Wilander ska vi ju inte tala om.

En tvångströja av depression

Willy DeVille dog för lite mer än en vecka sen. Han blev 58. Han gick igenom både det ena och det andra, och både det ena och det andra flöt genom hans kropp och hans vener men det var till slut cancer i bukspottkörteln som fällde honom.
Man tänker inte så mycket på döden när man är ung eller yngre.
När jag jobbade på Arbetets nöjesredaktion Paraden hette jazz-skribenten Olle Bull, och han brukade alltid säga:
- Du har det bra, Mats, du får skriva om levande musiker, jag får bara skriva om dom som har dött.
Det är först nu jag förstår vad han menade, det är först nu jag känner oro över att döden ska sätta fälleben när man minst anar det.
Men min rockgeneration har nått den åldern nu, och det var faktiskt inte bara ett skämt när Andres Lokko pratade om att starta en tidning med bara nekrologer, texthyllningar till musiker som dött - jag kan se den i Press- byrån: Obituary, mellan Mojo, The Word och Uncut.
- Jag förutsätter att du skriver om Willy på söndag, sms:ade Mats Brå-stedt.
Tja, nja, nej - jag hade inte tänkt göra det. All denna död blir till slut som en tvångströja av ångest och depression. Men - det var ju Willy DeVille:
Rockmusikens elegantaste.
* Den store romantikern.
* Kastanjetter och sena nätter i New York.
Jag har nu lyssnat på allt han gjort och är lika hopplöst förälskad nu som då.
Iggy Pop, David Bowie och Lou Reed hittade till Berlin, men Willy DeVille hittade till Paris med all dess Edith Piaf- och drogromantik och all den storslaget, balladrikt och vackert känslomässiga musik som förknippas med staden.
Jag har alltid sett Parisskivan "Le chat bleu" som Det Stora Mästerverket, men redan på de allra första skivorna "Cabretta" och "Return to magenta" finns en r&b- och soulinfluerat passionerad rockmusik som saknar motstycke.
Men glömmer med åren.

Kom över på kaffe

Musiken fick mig att tänka på när Mink DeVille och Talking Heads spelade på Göta Lejon i Stockholm och Willy och hans musiker var new yorkigt högljudda och - jag hade inte varit så mycket i New York då och överlät åt Erik Hörnfeldt att intervjua Mink DeVille medan jag tog mig an de lite lugnare och snällare Talking Heads.
Sen bodde jag på 21:a gatan i New York, mitt emot Willy DeVille.
Han kom upp och drack kaffe ibland. En gång ville han spela upp en låt han hade skrivit, det var "River of tears" och jag kan än i dag, mitt på Olympiastadion i Berlin, känna upphetsningen och den rena yrseln över att Willy fucking DeVille spelade upp en ny låt för mig och sa att "här ska vi lägga på stråkar, här ska vi lägga på si och här så".
Jag hjälpte honom packa när han och Tootsie flyttade i från varandra, och det såg tomt ut ganska länge i lägenheten tvärs över 21:a gatan från min.
Han hade sett sina bästa dagar när Hans Simonsson och jag såg honom på Lone Star Café, men det stod fort-farande ett fång röda rosor i en sprucken vas på pianot.

En chans till revansch

Åren, drogerna, strapatserna satte sina spår men den senaste - sista - cd-n är riktigt bra. Den heter "Pistola" och han gör en underbar version av Paul Siebels "Louise" och en riktigt tårdrypande sorglig New Orleans-historia som heter "And the band played on", där bandet verkligen spelar sig vidare i en sorts hjärt- skärande begravningshymn.
Jag tyckte väldigt mycket om Willy DeVille.
Det är inte bara Henrik Larsson, men han säger ofta att det bästa med fotboll är att man får alltid chansen till revansch, efter en förlust kan man gå för vinst.
Och även om svensk friidrott för tillfället är som en new orleansk begravningsmarsch behöver jag inte bara skriva om döden - stavhopparna Angelica Bengtsson och Michaela Meijer tog guld och silver i ungdoms-VM; Johan Rogestedt tog guld på 800 meter.
Det finns en framtid, och det bästa med minnen är att de aldrig dör.

SOMMARENS...

...ROCKALAMA:
Los Lobos...
Fantastiska på Berns i Stockholm, men tre kvällar senare på legendariska Paradiso i Amsterdam tog de sin och all musik till en annan dimension. De spelade tre timmar och fem minuter och gjorde allt jag nånsin drömt om.
...LÅNGNÄSA:
Lucio
...När den brasilianske lagkaptenen den 15 juli skrev på för Inter sa han så här:
- Nu får jag äntligen spela med "Ibra".
Dan efter blev Zlatans övergång till Barcelona klar.

...FÖRFATTARE:
Richard Price
...Det var Bill på Jones i New York som tipsade om "Lush life" av Richard Price. Handlar lite löst om rånmordet utanför Schiller's Liquor Bar på Manhattan och ger sanslösa New York-vibbar.

...HIPHOP:
UGK
...Slutade lyssna på hiphop när den blev menlösare än schlagerfestivalen, men "4life", sista cd-n med den här duon från Texas, är kanon! Pimp C dog av en överdos hostmedicin 2007 och nu har Bun B bestämt sig för en solokarriär.

...STRUNTPRAT:
Mathias Tjärnqvist
...Sa att han lämnade Rögle för NHL, KHL eller ett lag som kunde vinna nånting. Sa att han aldrig skulle kunna åka in i Lindab Arena i en annan tröja än Rögles. När käften tystnat skrev Mathias Tjärnqvist på för Djurgården.

Inte ens nära
Vita tajts-modet i Göteborg.

TILL SIST

Hösten började med en stjärnsmäll för Jonstorp: Vedby/Rönne vann med exakt samma siffror som i våras, 7- 1. Henrik Månsson gjorde Jonstorps mål. Tidigare i somras slog Jonstorp Strövelstorp hemma med 2- 1, Henrik Kurttila gjorde målen.
Spelprogrammet är tufft med två matcher den här veckan. På onsdag hemma på Kullaparken mot Vegeholm klockan 18.30 och på fredag borta mot Allerum.
Förlusten mot Vedby/Rönne är inte mycket att säga om, det är mot Vegeholm och Allerum som Jonstorp ska vinna eller ta poäng för att säkra kontraktet i division 6.
Att Dulee Johnson hänger på The Lab säger mer om Dulee Johnson än om The Lab. Eller hur man ska säga.
Mitt stavningsprogram vill ändra rastaman till trasmatta.
 "Grefven" i Sollefteå mejlar bärlik: Marcus Berg och Bobby Ewing i tv-serien "Dallas", skådespelaren Patrick Duffy.
Var slänger prinsessorna all skit de får?
 "Jonas" har funderat på det här hela sommaren: "Om sportkedjan Stadium får för sig att sponsra en fotbollsarena - ska den heta Stadium Stadium då?"
Efter "Hypnotisören" var det som att ta sju kliv in i paradiset och börja läsa James Lee Burkes senaste. Den heter "Rain gods" och handlar inte om Dave Robicheaux utan om en sjuttioårig sheriff i Texas som heter Hackberry Holland.
"Disco" frågar, och svarar själv:
Fråga: Vem är bäste framspelaren i superettan?
Svar: Assist Corr Nyang i Gif Sundsvall.
Fantastiskt vacker graffiti på väggarna längs S-Bahn-spåren här.
Patrik L: "Vad är Ben E King jämfört med Ben E Diktus XVI?"
Kristina Ohlssons "Askungar" var en positiv överraskning.
Jag gillar ju Eagles, men att bo på Hotel California i Berlin känns lite udda.
Jag vet: träningslandskamp och "bara" Finland, men till och med optimisten Lars-Åke borde ligga svettig om nätterna över halvtomma läktare på Råsunda. Tv-bilderna påminde om förr, när svensk fotboll bodde i en dödsdal.
Åh, nej: Sir Douglas Quintet ställer in sin långa septemberturné i Sverige på grund av att Augie Meyers fått problem med njurarna. Å andra sidan kommer Robbie Fulks tillbaka till Sverige i mars nästa år.
Jag har visserligen både ofta och offentligt uttryckt att vi inte går till VM i Sydafrika, men fjärilarna fladdrar ändå som amfetaminstinna monster i magen.
Efter det misslyckade försöket med Percy Nilsson och Redhawks kom ett regeringsbeslut om förbud mot idrottsdokusåpor. Men ingen underrättade Djurgården.
Ingen kan säga att 1- 0 på Finland fick fjärilarna att sluta fladdra.
Jon Jönsson långtidsskadad igen. Minns ni hur sensationellt bra - fullständigt outstanding i allsvenskan! - han var när Elfsborg tog guld 2006?
Dödsdalen är närmare än vi minns.
I uppräkningen av Benny Lennartssons klubbar står det aldrig att han faktiskt spelat för Jonstorp.
Men Behrang Safari har jag alltid trott på.
På onsdag kör rockklubben Scharinska villan i Umeå den första av fem Klubb Lennart-kvällar. Allt som en hyllning till Lennart Persson.
Bråket mellan gångaren Monica Svensson och gångarnas förbundskapten Siw Karlström är en modern idrottsklassiker!
Finns bara ett ord för att golf är på väg att bli en OS-sport är: beklämmande.