Gergely Rudolf gjorde 2-1 till Ungern i allra sista minuten och det svenska hoppet i EM-kvalet blev plötsligt lika svart som natthimlen över Budapest i går kväll.
Jag fick se en syn jag inte ville se. När Rudolf mycket snyggt efter kontring rullat in 2-1 fick jag se Det Förstenade Landslaget. Svenskarna stod uppställda som pjäser, som pappfigurer, ungefär som när Tommy Söderberg debuterade som förbundskapten och ställde upp spelarna i rätta positioner på träning.
Medan Det Förstenade Landslaget stod alldeles stilla med blicken i gräset och väntade firade Ungern som efter ett VM-guld.

Både yster och dyster kväll

Ungern, och inte vi, är på väg att ta andraplatsen i vår kvalgrupp.
Vi hänger fast vid den på grund av bättre målskillnad, men nu är det Kroatien och Norge som fajtas om att bli bästa grupptvåa och slippa ett helvetiskt kval nån gång i november.
Det var, på så sätt, en både yster och dyster kväll.
Vi fick se en pigg, företagsam och mycket sevärd Christian "Chippen" Wilhelmsson. När han - efter sensationellt fint förspel av Johan Elmander och Zlatan Ibrahimovic slog in 1-1 höll jag tummarna för att jag skulle få skriva hyllningen till "Chippen", storyn om comebacken och hur bra man alltid kan bli, om man bara vill och orkar.
Jag minns inte när jag såg "Chippen" så bra som i går.
Jag minns heller inte när jag såg ett så uselt försvarsspel av ett svenskt fotbollslandslag.
Förbundskapten Erik Hamrén gör alltid en stor poäng av att han vill vinna alla matcher - det tror jag alla vill - och det är ibland ganska underhållande att se svenska landslaget spela.
Men på samma sätt som musik ska byggas utav glädje ska ett framgångsrikt fotbollslag byggas bakifrån.
Mikael Lustig kommer undan med viss heder, men Daniel Majstorovic, Andreas Granqvist och den olycksalige Oscar Wendt gjorde så många individuella misstag att den en gång så stabila försvarsmuren rämnade och förvandlades till småsmulor.
Vi har här spelare som tjänar och tjänat sitt uppehälle utomlands i stora och bra ligor, men som i går fattade beslut och slog passningar som om det handlade om superettan.
Erik Hamrén sa, med viss rätt, att han inte bryr sig om spelare som inte är här, att han fokuserar på de spelare han har tillgång till.
Låt mig säga så här: Hade inte Olof Mellberg varit skadad, hade han spelat på Puskás-stadion i går hade vi inte förlorat mot Ungern.
Och plötsligt såg det ut som om många spelade på lånad tid.
"Maestro" långsam och klumpig, "Granen" slog idiotpassningar rakt till en motståndare och till och med den beundransvärde Anders Svensson såg trött ut.
Det fanns många förlorare i går, men Christian Wilhelmsson är en vinnare, Andreas Isaksson gjorde några fenomenala utrusningar och räddningar, och störde straffskytten Tamás Hajnal så bra (eller elakt) att Hajnal satte bollen i ribban.
Det tar tid att ändra spelsystem, det tar tid att lotsa in nya spelare och det tar tid att forma ett lag, så...
... det är kanske VM 2014 i Brasilien vi ska sikta och satsa på.

Låter som en utopi

Erik Hamrén sa flera gånger efteråt att han var så besviken på att vi "inte visade attityd", att vi "inte spelade som ett lag".
Organisation och positionsspel var bortblåst i går, vi gav och tog och bytte målchanser med Ungern på ett sätt som straffar sig i går och alltid kommer att straffa sig mot (ännu) bättre lag än det ungerska.
Erik Hamrén tillträdde för att modernisera landslaget och kom med målsättningen att "vinna titlar".
Det låter inte bara som en dröm, det låter som en utopi.
Jag gillade "Chippen", jag gillade Elmanders spring (och en boll i stolpen) och jag gillade Rasmus Elms inhopp.
Att det var just den snälle, men kloke, Elm som kom in med den attityd som Erik Hamrén alltid pratar om var både överraskande och underbart. Elm inledde med att tydligt teckna vart han ville att Sebastian Larsson skulle slå bollen, han fick den och slog ett briljant inlägg som precis missade Zlatan och Elmander.
Att han i samma minut klackade bollen mellan två ungrare gjorde inte saken sämre.
Ungrarna utnyttjade annars precist och pardonlöst nervositeten i den svenska backlinjen och det var ingen händelse att Gergely Rudolf gjorde 2-1 i samma ögonblick som Lühr sa att vi skulle vara glada om vi kom undan med 1-1.
Puskás-stadion är ett monument över en svunnen kommunistisk tid, och har stått som en tidstypisk ruin över hur svag den ungerska fotbollen har varit i många år.
Ungern hade fem ordinarie spelare borta i går, men de som var på planen gjorde exakt det som inte Sverige gjorde: De spelade med attityd, och de spelade som ett lag.
Och alla lag är bra med en målvakt som den legendariske Gábor Király längst bak.
Men jag gillar inte målvakter som spelar i långbyxor, speciellt inte en 25 grader varm och vidunderlig sommarkväll.