Den som fortfarande tror att idrott och politik inte hör ihop ska börja förskola i höst.

Men det ligger också i idrottens natur att alltid komma tillbaka som en vinnare, hur mycket vi än har förstört den med doping, ekonomiska felsatsningar och en vämjelig kommersialisering.

Jag har känt stor oro inför detta OS, men åkte i går in från Heathrow till London med ett leende på läpparna.

Jag kom på att Bob Dylan hade fel.

Tiderna förändras egentligen inte alls, de ser bara lite annorlunda ut jämfört med förr.

Minns en "rymdgubbe"

Eftersom jag på den tiden var Expressens nöjeschef fick jag skriva om invigningen av OS i Los Angeles 1984.

Jag minns att en "rymdgubbe" flög och landade på gräset.

Jag minns att jag skrev lite surt att USA hade blivit en typ av land där dess ledare, Ronald Reagan, fick tala till publiken i en bur gjord av skottsäkert glas.

Krig, våld och terror har alltid varit en del av världen och eftersom idrott är en del av världen har också idrotten fått sin beskärda del av galenskaper och vettlöst våld.

Jag är övertygad om att arrangörerna av OS i London hade varit glada om det hade räckt med en bur av skottsäkert glas i kväll.

Jag har varit på udda platser, jag har rest till länder jag aldrig vill se igen och jag har verkligen bevakat idrott under hot.

Men jag har aldrig varit rädd i förväg förrän nu.

Ända sen London fick OS (och bomberna small på buss och t-bana) har jag gruvat mig inför detta mästerskap, som trots allt hålls i en stad jag älskar och i ett land jag tycker om.

Och det var kanske det, att med Madness lysande hyllning "We are London" i öronen glida in på Paddington station, ge sig ut i myllret på de små, välkända gatorna och uppleva känslan av att... ja, jag älskar faktiskt London.

Kostar mer än det smakar

Det har varit så mycket negativt om London och OS i London i förväg att det var en befrielse att se vänligheten hos folk som bestämt sig för att det här ska bli en fest.

Det kommer säkert att bli kaos, tårar, härva och elände... men det kan också bli alldeles, alldeles underbart.

Och eftersom jag blev på så gott humör av Londons vänlighet ska jag vänta med att berätta att det kan sluta i en ekonomisk ruin för både London och England.

OS-spåren förskräcker.

Premiärminister David Cameron sa efter ett invigningsgenrep att de olympiska spelen skulle lyfta London som stad.

Han gick till och med ännu längre: Cameron sa att årets OS skulle lyfta hela världen.

Hade golvmattan som extra filt

Men allting kostar mer än det smakar.

Storbritannien befinner sig i en ekonomisk kris som inte liknar nånting. Och om hela världen slåss för att få arrangera ett OS beror det på att hela världen stirrar på OS-ringarna med skygglappar stora som parabolantenner.

Det är möjligt att engelsmännen, eller åtminstone London-borna, kan känna två veckors stor glädje, men det kommer en ännu större ekonomisk skräll efteråt.

Vanliga turister väljer bort London i år eftersom de vet att det ändå bara är OS. Och de stora investeringarna är redan gjorda, de görs alltid i förväg, aldrig i efterhand.

Men jag skulle ju inte prata om det.

Jag skulle prata om värdarna och värdinnorna som lotsade oss genom Heathrow, ombord på ett tåg, in på en station och så småningom satte oss i bilar som tog oss dit vi skulle.

Vi bor vid Euston Station.

Här har jag inte bott sen jag ett år hyrde bed & breakfast en bit ned i Bloomsbury. Rummet var så kallt att jag hade golvmattan som extra filt i sängen, och jag var så ung och blyg att jag inte vågade klaga.

Faktum är att jag sen 1979 har bott på samma hotell varje gång jag har varit i London. Det ligger på Whitcomb Street, alldeles söder om Soho, och det känns konstigt att inte hälsa på italienarna på mackfiket eller det indiska paret som sålt tidningar till mig i över 30 år.

Det var i går lika varmt i London som under fotbolls-EM 1996.

Det här hotellet har luftkonditionering, även om jag aldrig lyckas förstå hur engelska luftkonditioneringar fungerar. 1996 kom en man upp med två fläktar och satte på mitt rum, det var innan det hotellet hade renoverats.

Tror på Alshammar och Sjöström

Och det är typiskt att det bara är inför och under ett OS som jag pratar om simning mer än om fotboll.

Jag tror fortfarande att de största, svenska medaljhoppen heter Therese Alshammar och Sarah Sjöström, och det hade varit en fet kick om vi kunde få en fräck medalj-start så vi slipper klafsa runt i ett massmedialt förhandsträsk.

Fotbolls-EM hade förstås blivit helt annorlunda om vi hade slagit Ukraina första matchen.

Men här finns så mycket annat att intressera sig för.

Det är därför OS både är världens största show och världens största idrottstävling.