Men det blänkte lite i ögonen när han fick förklara att han inte hade gått till attack mot företrädarna Lars Lagerbäck och Roland Andersson.

Det är dags igen, nya VM-kval: På fredag möter vi Färöarna i Tórshavn och om en vecka möter vi Tyskland i Berlin.

Detta blir en krokig, jobbig, otäck, nervslitande och helt underbar fotbollsresa med Sveriges fotbollslandslag.

Som vanligt börjar allting i en liten lokal en trappa ned på ett hotell i Stockholm.

Det blev en bättre och roligare presskonferens än väntat.

Jag läste ett nytt nummer av det förträffliga fotbollsmagasinet Offside (Hej, Johan Orrenius , jag saknar dig), där skribenten Jesper Högström skriver om Islands förbundskapten Lars Lagerbäck och Norges nygamle förbundskapten Egil "Drillo" Olsen.

Läser man artikeln med Erik Hamréns klar­görande i minnet - att Sverige under honom visserligen har släppt in fler mål än tidigare - men har också gjort fler var det lätt att inbilla sig att Det Mest Förbjudna i svensk fotboll var på väg att få en spricka i fasaden.

Det är en oskriven lag att man aldrig kritiserar en företrädare, en efter­trädare, en klubbtränare eller en förbundskapten. Gör man det kommer man inte in på GIH.

Jag kan sakna ­debatten i svensk fotboll, och kanske är det vårt fel i medierna att den inte längre finns.

Erik Hamrén sa att Roland Andersson hade skickat ett sms till honom och förklarat vad han egentligen menade med sina uttalanden i Offside - men en normalintelligent person fattar att Andersson talade i stora drag och inte om enskilda personer.

Hamrén sa också att han inte riktade kritik mot företrädarna när han påpekade att vi gjorde fler mål i dag.

Glad över att debatten förs

Jag kan förstå det han säger. Vi jagar fräcka eller fräna citat i bisatser och kommateringar, och det som är tänkt som ett debattinlägg kan lätt bli ett sandlådekrig och i såna lägen väljer man att hålla käften.

Hamrén sa att debatten om svensk fotboll förs internt, och jag är glad över att den förs nånstans.

De gånger jag satt länge med Lars Lagerbäck sa han nästan varje gång att han saknade debatten från tiden då Bob Houghton och Roy Hodgson stod på ena sidan av barrikaderna mot chefs­ideologen och förbundskaptenen Lars "Laban" Arnesson.

Jag jobbade inte med sport­journalistik på den tiden, men läste med glädje och ilska olika krönikörens ståndpunkter, allt berodde på var man själv stod.

Det jag nu läste in i Offsides reportage var att vi fotbollsländer i norr - Norge, Sverige, Island, Finland - för evigt är dömda till det som vissa kallar Helvetet men som andra tycker är Paradiset: 4-4-2, rak backlinje, press på boll­hållaren, zonmarkering, försvar över hela banan, fasta situationer och att snabbt utnyttja motståndarens misstag till kontring.

Norge tröttnade på "Drillos" så kallat tråkiga fotboll men när olika ideologier, nya spelstilar och förbundskaptener hade misslyckats så... ja, då är Egil "Drillo" Olsen tillbaka.

Man ska nämligen inte glömma att "Drillo" var framgångsrik.

Och här ligger fotbollens hemlighet för mig: Att vinna matcher, sen får det se ut hur det vill.

En match för Alexandersson

Jag har aldrig varit på Färöarna men ser fram emot att komma dit, mest för att se hur det ser ut, inte så mycket för fotbollsmatchen.

På fredag gör vi en resa till ett litet land som knappt har fotbollsspelare, och det inbjuder till ett tänk där vi tror eller hoppas på storseger.

Detta hade varit en match för Niclas Alexandersson.

Det var ofta han som i slutminuterna lyckades få in ett mål på bortaplan i länder som Sepp Blatter inte ens hört talas om.

Glöm aldrig Malta borta för några år sen, när ett självmål räddade tre poäng till Sverige.

Om vi ska fortsätta att jämföra Hamrén och Lagerbäck (jag vet, det är både orättvist och meningslöst, men rätt kul) så har Erik Hamrén i dag en enda superstjärna:

Zlatan Ibrahimovic.

Lars Lagerbäck hade på sin tid fyra:

Zlatan Ibrahimovic, Fredrik Ljungberg, Henrik Larsson och Olof Mellberg.

Jag säger inte att det ena är lättare än det andra, jag säger bara att.

Stora klubb- och landslag har ofta en stenhård kontinuitet. Den som kan gå runt på få spelare får ett säkrare och mer spelskickligt lag med enormt själv­förtroende.

Men släpper man aldrig in nya spelare kan den forsande, framgångsrika floden så småningom formas till en ogenomtränglig dy.

Jag hoppas att Hamrén har modet

Erik Hamrén är inte rädd för att rotera, och eftersom han fortfarande är på väg att bygga upp ett nytt landslag så har jag inga problem med det.

Alexander Kacaniklic, Tobias Sana och Mathias Ranégie är med i truppen, och jag hoppas att Hamrén har det mod och ett sånt förutseende att nån av dem får spela från start i nån av matcherna mot Färöarna och Tyskland.

För nu blir det åka av.