När vi hade grottat ned oss i svenska misslyckanden i OS fredagen den 3 augusti gick både längdhopparen Michel Tornéus och simdrottningen Therese Alshammar till final och seglarna Fredrik Lööf och Max Salminen är klara för OS-medalj, men vi vet inte förrän på söndag vilken det blir.

Det är inte mycket, men ni vet hur man säger: I en final kan allt hända. Yeah, right.

Therese Alshammar sa i går kväll:

– Jag har självklart skyhöga mål fortfarande, och hoppas kunna simma snabbare i finalen.

"Ingenting talar för det"

Vi hoppas för vår skull, för Sveriges skull men mest för "Tessans" egen skull att hon kan simma snabbare.

Men ingenting talar för det.

Det var med bara 16 hundradelar till godo på amerikanskan Amy Smith som hon gled in till kvällens final på 50 meter fritt där hon får simma på åttonde banan, svallvågsbanan.

Damlandslaget i fotboll är utslaget efter en ny tavla av Hedvig Lindahl och det blev en bitter förlust, 1-2, mot Frankrike.

Moa Hjelmer missade final.

Damlandslaget i handboll gick på sin fjärde raka förlust, 24-25, mot Spanien och sista matchen mot Sydkorea är betydelselös, tjejerna är utslagna.

Sarah Sjöström gjorde inga resultat alls...

... och ryttaren Patrik Kittel anklagas för djurplågeri.

"Sup up your beer

and collect your fags

There's a row going on

down near Slough"

Lassi gjorde en Sarah

Själv åkte jag med The Jam och "Eton rifles" på näthinnan till den klassiska och (ö)kända skolan Etons imponerande roddanläggning där Lassi Karonen gjorde en Sven Nylander-Sarah Sjöström-kombo och slutade fyra i finalen i rodd, singelsculler.

Detta OS tar mig till allt märkligare miljöer.

Paul Wellers låt, "Eton rifles", beskriver så väl hur man hamnar i maktposition bara genom att ha gått på Eton.

Omgivningen var storslagen, med detta gröna engelska gräs där hjordar om hundratals får gick och betade, de såg nyklippta ut - är det säsong för det nu?

Sporten tycks vara en blandning av klassisk engelsk överklass, kolonierna Australien och Nya Zeeland och den nya världen med bulgarer och ryssar. Själv lät jag Aleksandar Aleksandrov från Azerbajdzjan gå före mig i säkerhetskontrollen.

Han reste med vår buss, och kom in med både skruvmejsel och vätska i väskan, bara en sån sak.

"Han grät"

Familjer, vänner, tävlande och medier samsades på samma område, utom på ett litet vip-gräs med vitt tält där det var bra drag på festandet, och ölflaskorna fick borden att tippa över.

Och mitt i allt detta stod en stor, vänlig man från Dalarna vid namn Lassi Karonen och grät.

Han grät för en missad medalj.

Han grät för fyra års uppladdning.

Han grät för att han är 36 år och att det är fyra år till nästa OS.

Han höll en lång utläggning om loppet, hur han hade planerat och hur han tyckte det gick som han hoppats.

Han var faktiskt etta efter 750 meter.

– Jag hörde publikvrålet och förstod att engelsmannen (Alan Campbell) gick bra, men jag låtsades att det var mig dom hejade på, sa Karonen.

Det var en rar tanke, men den hjälpte inte. Mahe Drysdale vann, Ondrej Synek blev tvåa och Campbell tog bronset.

Efter loppet rodde Lassi Karonen ut på en träningsbana bakom stora läktaren.

Han rodde långsamt, vilade på årorna och böjde sig fram i djup besvikelse.

Han var borta länge, i en egen värld, innan han långsamt vände tillbaka, klev ur båten, gick på dopingkontroll och började gråta när han pratade med oss.

– Jag är ju nöjd på ett sätt, med vad jag har gjort, hur loppet gick, men vad hjälper det, på ett OS handlar det bara om medaljer, sa han.

Lassi Karonen hade rätt i det. Den gamla klyschan om att kämpa väl är inte ens en klyscha längre.

Lassi Karonen är 36, Therese Alshammar är 34, men Moa Hjelmer är 22 och Sarah Sjöström 18.

Framtiden ser så annorlunda ut för dem. Två av dem tittar mot slutet, för de andra två är det bara början.

Varit med förr

Karonen och Alshammar har varit med förr, hon har vunnit, han missade medalj i Peking. Hjelmer och Sjöström har fått lära sig att det är en stor, fet skillnad att tävla i OS jämfört med att sätta rekord i Sverige eller vinna medaljer på EM och VM.

Det är de stora flickorna och pojkarna som är här.

Ett tag tänkte jag fråga Lassi Karonen vad han tänkte när han i sakta mak gled på det blanka vattnet i ensamheten hos en singelsculler, men jag brydde mig inte.

Det är svårt att prata om den sortens känslor, och kanske hade jag inte alls velat höra tankarna, de kan ha varit lika mörka som nästan hela denna svarta fredag.

Jag har ännu inte varit inne på huvudarenan, men den var tydligen full redan på de allra första försöken i går morse.

I så fall är det en sorts rekord, och visar att det finns en stor publik som är intresserad av OS. Det lät ju inte riktigt så i början när det de olympiska fetkatterna struntade i att utnyttja sina gratisbiljetter.

Det innebär också lätt kaos på det tidigare så fantastiska The Javelin train, det är nu infrastrukturen testas på allvar.

Man ska förresten vara snäll mot hästar, man ska vara snäll mot alla djur. Själv räddade jag ett rådjur som fastnat i ett staket i somras.