Europa.
Nu vill jag se AIK i Europa.
Lättare sagt än gjort.
Det var ytterligare ett imponerande framträdande av AIK i cupfinalen på Råsunda i går (1- 0 mot IFK Göteborg), och skulle tränaren Mikael Stahre få ha kvar det här laget är det inte omöjligt att AIK kunnat kvala in till den åtråvärda Champions League nästa sommar.
Men ingenting är enkelt längre, ingenting är kanske ens rättvist vad gäller svensk fotboll och dess (ekonomiska) förutsättningar.
Så här ser det ut:
AIK har cirka femtonmiljoniga skulder som drar ned ekonomin i träsket.
Daniel Örlund, målvakten, flyttar till Rosenborg.
Markus Jonsson, backen, drar.
Iván Óbolo, hjälten i går, försvinner.
Men vad gäller Óbolo vet jag inte.
Det är också nåt man måste tänka på i svensk fotboll: vad agenter och advokater säger är mer jobbannonser än verklighet.
Iván bolo är en av allsvenskans två-tre bästa spelare, men hade en utländsk klubb, stor eller liten, verkligen imponerats av honom, och verkligen velat ha honom, då hade han inte gjort segermålet för AIK cupfinalen i går, då hade han redan varit såld.
Och vi behöver inte nöja oss med tre namn: det finns ju så många fler AIK-spelare som kan vara attraktiva för norska och danska klubbar, som alla kan betala så mycket mer lön än AIK, och så mycket övergångspengar, att åtminstone några av de femtonmiljoniga hålen kan täppas igen.
Dulee Johnson...Martin Mutumba...Jorge Ortiz...Flávio...det är i princip bara att välja. Och i de här lägena är det skit samma med kontrakt, AIK hade sålt Krister Nordins skavda gamla själ om nån vill ha dem, och allt och alla går att köpas för pengar, utom möjligen Daniel Tjernström och Bojan Djordjic.
Det AIK gjort i år är fantastiskt, men en dubblish är inget slutmål, det är bara början på en resa som ett segervisst lag måste ge sig ut på.

Förlorade i somras

Man talade i förväg om att det skulle bli en ny fajt i cupfinalen, liknande den mellan de här två lagen i guldfinalen, men egentligen förlorade IFK Göteborg cupfinalen redan för en vecka sen när AIK vann SM-guldet efter 2- 1-segern på Gamla Ullevi.
Eller kanske ännu tidigare, kanske redan i somras. Då tvingades IFK sälja karaktärsspelare som Pontus Wernbloom och Mattias Bjärsmyr och fick dessutom landslagsspelare som Adam Johansson och Robin Söder skadade.
I samma ögonblick tog AIK hem Dulee Johnson och skaffade Flávio.
Viss skillnad.
Medan IFK levde på lånad tid, konstgjord andning och en sjuhelvetes lagmoral hela hösten, kunde AIK snyggt (nja, kanske inte så snyggt alla gånger, men effektivt) utnyttja en stabil grund där spelare med individuell talang kunde briljera och avgöra matcher. Ofta med 1- 0, eller 2- 1. Men som Bojan Djordjic sa i går:
- 1- 0 eller 4- 0, vem fan bryr sig, huvudsaken man vinner.
Jeeesus...vad AIK körde över Blåvitt i första halvlek i går.
Bra, piggt, snabbt och underhållande passnings- och anfallsspel där Mutumba eller - den alltmer imponerande - Ortiz försåg "bolo och Flávio med målchanser.
Blåvitt hamnade i försvarsställning, blev stillastående och ängsligt och den ensamlöpande toppmannen Tobias Hysén blev mer och mer Zlatan-frustrerad över alla omöjliga bollar man förutsatte eller krävde att han skulle göra nåt åt.
IFK Göteborg flyttade upp sitt spel en aning, andra halvlek blev lite jämnare och Daniel Örlund fick boxa ut ett kanonskott från Hysén.
Men Stefan Selakovic gick hårt in i en duell med Ortiz, domaren Jonas Eriksson blåste frispark och Jos Hooiveld sköt ett så hårt skott att målvakten Kim Christensen såg ut att brösta ut bollen och - här märktes skillnaden i hunger och segervilja: på returen var Óbolo en halv meter före Hjalmar Jonsson och gjorde 1- 0.
Och jag skriver segermålet medvetet: när Flávio mycket kallt och fräckt gjorde 2- 0 var matchen egentligen redan slut.
Jag är glad att ingen tjafsade över att Flávio inte slog ut bollen eftersom Sebastian Eriksson låg skadad. Man ska spela tills domaren blåser. Och ville Blåvitt ha ett skadeavbrott hade Kim Christensen kunnat sparka ut bollen.

De stora kan falla tungt

När guldhjälten Daniel Tjernström byttes in ekade det av "TJERNA' TILL LANDSLAGET " från läktarna och - det var faktiskt en riktigt fin stund.
24 365 är en fantastisk publiksiffra för den i Sverige så misshandlade och ofta väldigt ointressanta cupen.
Men 2002 kom 33727 till Råsunda när Lolo Chanko gjorde enda målet i förlängningen och Djurgården slog AIK i det årets cupfinal. Det är "bara" sju år sen. Djurgården tog en dubblish det året, vann både serien och cupen.
I eftermiddag spelar Djurgården en helt annan match på Stadion i Stockholm.
Då spelar man för sin allsvenska existens mot Assyriska, som leder med 2- 0.
Ibland går det fort när de stora faller, och fallen kan bli väldigt tunga. Men det är inget som AIK ska tänka på de närmaste dygnen. Party on, dudes.