Dagen efter.
Vi sov på saken, men blev inte klokare för det.
Det enda jag med viss säkerhet kan säga, detta vimmelkantiga dygn, är att vi upplevde ett mirakel i Berlin den 16 oktober 2012.
Mirakel vet man väldigt lite om.
Det kan vara lika bra det.
Tyskland ledde med 3-0 i halvtid i VM- kvalmatchen på Olympiastadion i Berlin. Jag vände mig till Disco och sa:
- Är det inte lika bra att dom blåser av nu?
Så förnedrade, så utspelade och så förlöjligade hade vi blivit. Tyskland framstod i all sin briljanta glans.
En bit in i andra halvleken gjorde den fenomenalt duktige Mesut Özil 4-0. Jag vände mig till Disco och sa:
- Nu kan dom väl blåsa av i alla fall, dom kan väl visa barmhärtighet?
När Zlatan Ibrahimovic gjorde 4-1 hämtade han omedelbart bollen inne i tyskarnas mål och sprang upp med den till mittpunkten i förhoppning om en snabb avspark.
- Det var en vacker gest, Zlatan, tänkte jag.
Längre än så sträckte jag mig inte, längre än så vågade jag inte tänka.
God tysk korv i första halvlek
Tyskarna hade avslöjat vår tröghet och vår långsamhet. De hade sprungit åttor kring mittbackarna och hade jag skrivit om sport på 50-talet hade jag hävdat att både Jonas Olsson och Andreas Granqvist gick och köpte korv minst fyra gånger i första halvleken. Tre av gångerna hängde Behrang Safari med, han hade hört att Tyskland har god korv.
När Mikael Lustig hade gjort 4-2 spred sig paniken i det tyska laget. Jag trodde inte att detta var möjligt.
Spelarna hade börjat slappna av, och alla vet att när man en gång växlat ned är det förbannat svårt att växla upp igen.
Jag vågade inte tänka tanken fullt ut i går, men Mikael Lustig hade en präktig målchans till. Och inhopparen Tobias Sana sköt över i fritt läge.
Tänk om vi hade vunnit med 6- 4. Gott im Himmel!
Vi vill utnyttja energin
Henrik Larsson brukade säga att det bästa med fotboll är att man alltid får chansen till revansch efter ett misslyckande: Förlorar man en match så är det match nästa vecka igen.
Jag tror det är likadant om man vinner, speciellt om man vinner... förlåt, men 4-4 känns fortfarande som en seger:
Därför önskar jag att vi hade haft landskamp på fredag igen så vi hade kunnat utnyttja energin, den positiva kraften, det tolv meter höga självförtroendet och viljan att springa till den feta tanten både sjungit och gått hem och lagt sig.
Vi har en vänskapsmatch mot England på Friends arena i Solna den 14 november, och det är väl okej... 2-2 är ett trevligt resultat mot Roy Hodgsons gäng.
Men när vi samlas för nytt VM-kval har det gått fem månader och vi kan ha ett helt nytt lag.
Det är ingen hemlighet att Zlatan Ibrahimovic bär också det svenska landslaget på sina axlar, men bakom honom finns stora brister.
Det är heller ingen hemlighet att Sverige slutade fabricera omutbara mittbackar (jag mötte en hjälte på Tegel i går: Joachim Björklund!) i en tid när hela landet ropade på fantasifulla, tekniska anfallare.
Stort steg från U21
Jag gillar Pontus Jansson i Malmö FF lika mycket som alla andra, men hans föregångare i U21-landslaget - Rasmus Bengtsson, Mattias Bjärsmyr - har alla visat att det är både förvånansvärt och fasansfullt långt mellan U21/allsvenskan och A-landslaget. Att gå från att möta James Keene, Tobias Hysén, Mikael Dahlberg eller Gunnar Heidar Thorvaldsson till att möta Miroslav Klose, Mesut Özil (åh, vad bra han var i tisdags), Jérôme Boateng eller Marco Reus - ja, ni fattar själva.
Lite kom jag att tänka på den klassiska hockeymatchen när Finland ledde med 5- 1 över Sverige, men Tre Kronor vände och vann med 6- 5.
Då var det som om man följde en uppgjord taktik, men taktiken gick åt helvete och det var då som om Mats Sundin sa att "nu skiter vi i det här, nu ger vi järnet", och därefter jagade alla var och en på sitt håll så pärmar och taktiktavlor slogs sönder.
Jag kom också att tänka på matchen mot Ukraina i EM i somras där spelarna sa en sak om den defensiva taktiken och förbundskapten Erik Hamrén en annan, som i hans ögon inte var lika defensiv som den som spelarna hade uppfattat.
Det låter på så sätt inte som om Erik Hamrén till 100 procent får ut vad han vill, framför allt tar han inte ut det lag som kan vinna matchen.
Det baktunga mittfältet mot Tyskland, med Pontus Wernbloom och Samuel Holmén, var chanslöst mot ett Tyskland som trillade boll värre eller bättre än Barcelona.
En rasande Kim Källström och en elegant, orädd och sevärd Alexander Kacaniklic skapade fart framåt med modiga utmaningar (Kacaniklic) och snygga passningar (Källström).
Jag trodde att Alexander Kacaniklic skulle få inleda matchen mot Tyskland, jag är glad över att han i alla fall kom in.
Den Långe har räddat Hamrén
Hamrén har i två kvalmatcher nu tagit ut fel lag, men han har räddats från vass kritik, och krav på avgång, på grund av inbytta spelare och att Zlatan Ibrahimovic är i grandios form.
När vi vinner - eller tar poäng mot Tyskland borta - känns det som om det beror på slumpen eller kampviljan. Mina lagideal härstammar ända från Bob Houghton (Malmö FF) och Roy Hodgson (Halmstads BK, Malmö FF) då man såg att en tydlig spelidé låg bakom de två tränarnas enorma framgångar med, det ska sägas, ganska medelmåttiga spelare.
Ibland är det i dag som vi brukade köra i korpen med tecknaren André Prah längst fram: Upp med bollen till Zlatan så får vi se vad han gör med den.
Mitt hopp står till Den Långes samarbete med en Kacaniklic eller Tobias Sana, som han säkert känner igen sig själv i.
